Hur kunde du, Imelda?

1060 par skor hittade man i Imelda Marcos garderob när det begav sig. Jag menar: TUSENSEXTIO! Om man betänker att hon var misstänkt för att tillsammans med sin inte-så-sympatiske man diktatorn Ferdinand ha förskingrat 105 miljoner dollar, så fattar till och med jag att det var fullt möjligt att shoppa loss på det sättet. Det vill säga mängden hiffar jag trots allt. Det jag inte fattar är hur hon kunde hitta så många par skor som hon faktiskt ville ha?

Själv begav jag mig glad i hågen på skouppköp idag. Jag visste vad jag letade efter och went for it: inget högklackat, inget blingigt, utan snyggt, stilrent och ändå bekvämt. Efter att jag skannat 1060 hyllor upp och ned hittade jag ett (1) par i ljusbrunt läder som jag kunde tänka mig. Så jag började bläddra i storlekar. Bläddrade. Och bläddrade. Sen frågade jag närmaste försäljare som kollade dator som berättade att allt finns i hyllan. Finns de inte där så finns de inte alls. Like always. Och som vanligt tvingades jag inse att det är glest med barnstorlekar för mänskor som inte längre är barn. Så då blev jag lite småförbannad.

Om jag då hade varit Imelda så kanske jag ändå hade köpt något av de blingiga paren. Eller de med obscent höga klackar. Men eftersom jag är jag så gjorde jag ju inte det. Istället hittade jag ett par vita sneakers. Med sidenband. Jag kallar looken: Floridapensionär.

Nu är det bara det blå håret som fattas.

_20180601_210535.JPG

 

Att känna sig billig

Billig. Lättköpt. På vilka fler sätt kan man uttrycka det? Säkert ganska många, men de två första räcker mer än väl för att beskriva mig och mitt handlande när jag för någon timme sedan befann mig i torggrottan.

Och nej, jag utförde inga olagligheter, utan istället skulle jag mycket pliktskyldigt betala för den tid jag (eller snarare min bil) stått parkerad under Vasas idag mycket blåsiga torg. Jag grävde alltså fram parkeringsbiljetten och petade in den i maskinen. Som vanligt fel väg först (jag brukar nämligen tänka att det alltid är bra att kolla att tillverkarna säkert har placerat pilarna på rätt sida av biljetten) för att sedan när den (som vanligt) kom i retur, svänga den rätt väg och ta det från början.

Så långt var det alltså same procedure as last time in the torggrotta, men sen förstår ni hände det grejer: biljetten returnerades på nytt – med ett tack för besöket! Inte en endaste en begäran om småpengar som jag vanligtvis där och då inser att jag inte äger eller kreditkort som jag precis som biljetten garanterat svänger fel väg. Bara t a c k.

Men eftersom jag trots allt ändå är finländare så vågade jag inte tro på det hela. Inte förrän jag kört fram till bommen och också där petade in biljetten…. och tadaaa! Upp for den. Ungefär lika högt som tiddelipommet i mitt erövrade lilla hjärta. Så vad var det jag sa? Billig Linda. Och lättköpt.

Å andra sidan: om man inte vore det skulle man mycket sällan få vara glad. 

Fatta – tre euro på plus, minst!