Hur kunde du, Imelda?

1060 par skor hittade man i Imelda Marcos garderob när det begav sig. Jag menar: TUSENSEXTIO! Om man betänker att hon var misstänkt för att tillsammans med sin inte-så-sympatiske man diktatorn Ferdinand ha förskingrat 105 miljoner dollar, så fattar till och med jag att det var fullt möjligt att shoppa loss på det sättet. Det vill säga mängden hiffar jag trots allt. Det jag inte fattar är hur hon kunde hitta så många par skor som hon faktiskt ville ha?

Själv begav jag mig glad i hågen på skouppköp idag. Jag visste vad jag letade efter och went for it: inget högklackat, inget blingigt, utan snyggt, stilrent och ändå bekvämt. Efter att jag skannat 1060 hyllor upp och ned hittade jag ett (1) par i ljusbrunt läder som jag kunde tänka mig. Så jag började bläddra i storlekar. Bläddrade. Och bläddrade. Sen frågade jag närmaste försäljare som kollade dator som berättade att allt finns i hyllan. Finns de inte där så finns de inte alls. Like always. Och som vanligt tvingades jag inse att det är glest med barnstorlekar för mänskor som inte längre är barn. Så då blev jag lite småförbannad.

Om jag då hade varit Imelda så kanske jag ändå hade köpt något av de blingiga paren. Eller de med obscent höga klackar. Men eftersom jag är jag så gjorde jag ju inte det. Istället hittade jag ett par vita sneakers. Med sidenband. Jag kallar looken: Floridapensionär.

Nu är det bara det blå håret som fattas.

_20180601_210535.JPG

 

Att känna sig billig

Billig. Lättköpt. På vilka fler sätt kan man uttrycka det? Säkert ganska många, men de två första räcker mer än väl för att beskriva mig och mitt handlande när jag för någon timme sedan befann mig i torggrottan.

Och nej, jag utförde inga olagligheter, utan istället skulle jag mycket pliktskyldigt betala för den tid jag (eller snarare min bil) stått parkerad under Vasas idag mycket blåsiga torg. Jag grävde alltså fram parkeringsbiljetten och petade in den i maskinen. Som vanligt fel väg först (jag brukar nämligen tänka att det alltid är bra att kolla att tillverkarna säkert har placerat pilarna på rätt sida av biljetten) för att sedan när den (som vanligt) kom i retur, svänga den rätt väg och ta det från början.

Så långt var det alltså same procedure as last time in the torggrotta, men sen förstår ni hände det grejer: biljetten returnerades på nytt – med ett tack för besöket! Inte en endaste en begäran om småpengar som jag vanligtvis där och då inser att jag inte äger eller kreditkort som jag precis som biljetten garanterat svänger fel väg. Bara t a c k.

Men eftersom jag trots allt ändå är finländare så vågade jag inte tro på det hela. Inte förrän jag kört fram till bommen och också där petade in biljetten…. och tadaaa! Upp for den. Ungefär lika högt som tiddelipommet i mitt erövrade lilla hjärta. Så vad var det jag sa? Billig Linda. Och lättköpt.

Å andra sidan: om man inte vore det skulle man mycket sällan få vara glad. 

Fatta – tre euro på plus, minst!

 

 

Fars dag

Själv tycker jag inte om särskrivningar. Inte det minsta. Men eftersom denna farsdag mellan varven verkligen kunde uppfattas som just det: en fars, så kunde jag inte motstå.

Imorse fick fadern i huset inget kort. Eller ja, ett sådant har kärleksfullt tillverkats åt honom, men eftersom hans son också är sin mors son, har kortet noggrant gömts undan på ett säkert ställe. Ni vet ett av de ställena som inte går att återfinna i den här tidsdimensionen.

När det gäller presenten var faderns frus fantasi förverkad, så tidigare i veckan frågade hon festföremålet självt. Och vad vill denna far ha? En kolmonoxidvarnare. Man riktigt känner hur det spritter till i maggropen av exalterad spänning när man får bege sig iväg och shoppa loss på avdelningen för kolmonoxidvarnare. Först måste man ju hitta den avdelningen förstås, men sen hettar det verkligen till i shoppingnerven. Det fanns vita, vita och såna med display. Vi tog en med display.

När the gift of the year skulle paketeras in tog pappret slut, men frun återfick lite av sin fantasi så hon skarvade och hade sig. Typ godkänt blev det, inte mer. Kaffe på sängen löns inte att bjuda ut eftersom fadern i huset inte kaffar i sängen. Men vi sjöng. Efter att han väckt oss. Sen bjöd vi honom på pizza på eftermiddagen, för lite snälla är vi ju.

Efter pizzan skulle vi shoppa gåvor åt dom andra fäderna. Min pappa glömde vi. Sen kom vi ihåg honom, med en annan grej än den vi tänkt. Fast han är så förkyld så dit kan vi inte gå. Det är synd, för mamma gör jättegoda kakor. Lite synd är det ju om pappa också, men varför måste han bli sjuk på en kakdag? Å andra sidan kom vi ihåg min svärfar med en roligare grej än vi tänkt. Så det jämnar kanske ut sig. Där fick vi också jättegod kaka.

Men nu är dagen snart slut. Tackochlov. Och imorgon kommer vi fortsättningsvis att tycka lika mycket om dem som vi gjorde idag, igår och alla andra dagar. För det gör vi ju, tycker om dem.

Så mycket att det skär i hjärtat.

Att resa med systrar. Och barn

IMG_20160714_085035Med jämna mellanrum kan man hitta fantastiskt bra bloggtexter om hur det är att resa med barn. Texter kring vad man ska ta med och vad det är bra att tänka på. Precis sådana råd och inlägg som jag för några år sedan gärna skulle ha läst när jag kånkade omkring på resevagnar, blöjor och annat. I och med att mitt barn nuförtiden är mer eller mindre självgående är jag idag inte den rätta personen att skriva den typen av texter, men jag tänkte skapa mig en ny nisch: att resa med systrar 40+. Och inte bara systrarna utan  även barn/ungdomar som växt upp till små/mellanstora sarkastiska kopior av oss själva. Man får vad man frågar efter, brukar dom säga.

När man reser med systrar som liksom en själv kommit sig lite upp i åren finns det alltså ett antal saker man måste tänka på:

  1. Regelbundet intag av föda för undvikande av blodsockerfall.
  2. Regelbundet intag av ett gott och svalkande glas vin för att man kan. Och får.
  3. Smidiga transporter för undvikande av ryggproblem (för att inte tala om axel-, ben- och andra värkrelaterade problem).
  4. Mjuka sängar (se ovan).
  5. Hotell med god, riklig och framförallt färdigt tillredd frukost (relaterat även till punkt 1)
  6. Shopping och sevärdheter som täcker allas behov inklusive barnens, för undvikande av gnäll. (Främst de vuxnas eftersom det är så sällan som de slipper ut och känner ett stort behov av att täcka hela årets kvot av nämnda fenomen. Om de inte får dessa behov tillgodosett vill det lätt bli gnälligt. I sådana fall rekommenderas punkt 1 och 2)

Så vi gav oss iväg. Eftersom vi måste köa en liten stund vid incheckningen blev vi lite trötta. Inte gnälliga ännu, men beslöt ändå att gå direkt till ett bord och beställa lite mat. Så det gjorde vi. Åt. För att när vi ätit färdigt inse att båten inte ännu rört på sig utan vi stod kvar i hamnen. Lastningen drog ut på tiden och vi avgick en halvtimme senare än tidtabell. Så vad gör man då? När typ hela resan återstår och huvudattraktionen är avverkad? Jo man läser. Köper godis (för att man kan och får). Äter upp detsamma (för att man kan och får). Och eftersom solen sken från blå himmel satt vi också länge ute. Våra fladdermössbarn som har svårt att tåla starkt solsken vädjade förtvivlat att vi skulle gå in. Men eftersom barn ska härdas tvingade vi dem njuta enochenhalvtimme på däck. Sen drack vi lite kaffe. Åt lite. Läste. Och så var vi framme. Som båtresa betraktat får överfarten med Wasaline fulla poäng.

Färdig transport hade bokas från hamnen till Centrum, en tjänst som är guld värd och fungerade smidigt för kvinnor i åldern 40 +. Benutrymmet var alldeles lagom och man fick luta sig tillbaka under djup kontemplation kring var den stora kvällsmiddagen skulle intas. Och tänk, sen befann vi oss i ett Umeå som blivit en än mer fantastisk stad än den tidigare varit! Med vackra parker, levande musik i gathörnen och nya miljöer. I en av dessa skulle vi bo: Hotell U&Me i kulturcentret Väven. Och vad kan jag säga om det annat än att det var helt perfekt? Självincheckning, mjuka sängar på tionde våningen, sagolik frukost i Kulturbageriet några våningar ner. Med stenugnsbakat bröd, färskpressad apelsinjuice, gott kaffe. Himlen för en mogen kvinna!

Kvällsmiddagen då? Jo den intogs på Lottas Krog. Traditionell plankstek med extra allt, och ett glas husets vin till det. Precis som det begav sig när vi som tjugoåriga brunkrämstäckta förmågor tog oss ut på krog. Jag borde kanske ha tänkt på att fotografera maten men jag satsade på att äta istället. Blodsockret ni vet… Rekommenderas, verkligen.

Vår andra dag tillbringades med sightseeing och shopping. Och mat på det. Innan vi knatade tillbaka till hotellet och hämtade våra väskor för transport tillbaka till båten. Så till alla er som funderar på att resa med era systrar och halvstora barn: det är fullt möjligt och blir bra! Så länge man har en god struktur, ett gott resmål och ja… gör sitt bästa för att följa listan ovan.

Lycka till!

/ Linda (som är osponsrad men fantastiskt nöjd med hela konceptet båt-hotell via Wasaline och U&Me)