Etikettarkiv: politik

En riktig politiker?

Minns ni när cykelbyxorna blev moderna där någon gång på 80-talet? De trendmedvetna hakade på ganska snabbt medan det för mig räckte ett år eller två innan jag fömådde dra ett par sådana på mig. Jag menar … cykelbyxor? Men när jag väl kom över min mentala spärr kändes det ändå ganska bra att ta sig runt världen iklädda dessa snäva och korta brallor, även om de kanske avslöjade mer än lovligt av anatomin.

Jag är alltså något senfärdig när det gäller mode, för övrigt senfärdig när det gäller mycket annat också. Gärna vill jag vända och vrida på saker och ting innan jag ger mig i kast med något som är för mig okänt eller nytt. Noga tänka efter om och när tiden är inne för sådant som kunde eller borde genomföras. Illustrerat i sin enklaste form: när är det egentligen läge att dra på ett par cykelbyxor i lycra och ta moppen till ungdomsdansen?

Men senfärdig kan också sägas med andra ord: långsam, trög och eftertänksam. Och ibland (som idag) funderar jag på om lokalpolitiken överhuvudtaget är det rätta stället för en sådan som mig. Jag menar … på riktigt? Cykelbyxornas vara eller inte vara är det ju ganska okej att under några års tid grunna på, men det finns annat som kanske måste avgöras med något snabbare tidtabell.

I mina stunder av eftertänksamhet försöker jag ändå fokusera på att jag kanske främst ser mig som förtroendevald framom politiker, dvs en ”person som valts att företräda väljarna”. Det låter i och för sig bra, men om man klickar vidare på synonymer till förtroendevald landar man på två olika innebörder, först och främst:

deputerad: som innebär ”ombud, utsedd till ombud”. Därifrån kan man svinga sig vidare till: representant via företrädare till mellanhand vilket preciseras så här: mellan två eldar. (Och sannerligen om det som förtroendevald inte känns så ganska ofta.)

men också:

politiker: och den vägen känns nästan väl spännande att gå. För fortsätter man genom synonymdjungeln landar man om inte förr så senare på: envåldshärskare. Efter att ha traskat via det mesta från makthavare till despot, översittare och tyrann.

Och då kan man fråga sig: är det ens tillrådigt för en eftertänksam person att positionera sig mellan två eldar? Från något håll kommer man garanterat att bränna sig. Det vet jag till och med, av erfarenhet. På samma sätt kan man fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att vara en eftertänksam tyrann?

Jag får väl säga som Ture Sventon: Ständigt denna vessla. Och med något slag av tillförsikt hålla fast vid tanken att vi alla ändå behövs där, mellan eldarna. Några tar sig snabbt till andra sidan, andra väntar tills de värsta flammorna lagt sig. Många gånger tar man sig fram av eget initiativ, andra gånger är det bra att det finns någon som kan driva på.

Så att, det var väl det jag ville ha sagt.

Tack för idag, hälsar sign: Liten mänska driven av stora frågor

Vems ansvar?

En av mina politikerkollegor har vid upprepade tillfällen lyft fram problemet med hur våra äldre som inte längre klarar sig själva har det. Hur de kan tvingas sitta i våta blöjor, smutsiga kläder och vänta på en personal som har svårt att hinna med. En personal som dessutom är starkt reglerad av sparkrav.

Och naturligtvis är det alltid bra, för att inte säga nödvändigt, att lyfta fram sådant som inte är okej. Sådant som går ut över människor som själva inte har kapacitet att rätta till missförhållandena, människor som är utlämnade i våra händer. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det här är slutresultatet i en samhälleligt mycket större bild. En bild som inkluderar många människor och många beslut. När vi då lyfter fram missförhållandena bör vi göra det på ett sådant sätt som inte ytterligare pekar ut och skadar de yrkespersoner som de facto finns där närmast våra äldre och som varje dag gör sitt yttersta för att de ska ha det bra. Yrkespersoner och medmänniskor som ger allt av sin person och sig själva, men tyvärr inte kan påverka de medel som de har till sitt förfogande.

Idag (17.3) kunde vi i Vasabladet läsa Viktoria Stens personligt skrivna debattartikel kring hur det verkligen är att vara i just den positionen. Vi kunde läsa om varför hon vill arbeta med det hon gör och vad det kräver av både henne och hennes kollegor att finnas där och göra ett så gott arbete som bara möjligt. Något som ändå inte upplevs som tillräckligt och därmed väcker frustration, vilket jag har full förståelse för.

Nu har vi alltså ögonen på problemet, men någonstans i kommunikationen verkar det ha gått fel. Det här är inte bara några personers angelägenhet, utan det här är allas vår gemensamma sak och för att komma vidare måste vi ha samma utgångsläge. Vi kan inte arbeta så att de som gör det konkreta arbetet upplever det som att de skuldbeläggs.

Även om jag idag inte arbetar inom vården har jag bytt min beskärda del av blöjor. Tre år som vårdare av dementa har visat mig de grepp som krävs för att kunna hjälpa någon som är större än mig själv. Som kanske inte vill bli hjälpt, som är rädd och förvirrad. Men efter också många år inom dagvården då jag känt på att byta blöjor av mindre omfång fasttejpade runt sprattlande små barnkroppar, vet jag att skillnaderna mellan dessa områden inte består av enbart blöjans storlek. Jag vet vad Viktoria skriver om.

Men om man ser till min egna andel i hela den här historien är den mer komplicerad än så. Detta har varit min första period som förtroendevald och medlem i vårdnämnden. Jag har suttit där och fattat beslut, det kan åtminstone jag inte komma ifrån även om man ibland kan läsa inlägg av förtroendevalda  som inte riktigt förmår kännas vid att de suttit med i något slag av beslutsfattande vad det än må gälla. Jag får stå för att jag har suttit med och beslutit om budgeter som uppenbarligen inte är tillräckliga men måste rymmas in i den kommunala totalbudgeten. Och det sticker olustigt i mig, även om ekonomin just här kanske inte är hela sanningen.

I Viktorias text kan vi läsa om ett yrkesområde som av många inte uppfattas som tillräckligt lockande. Vi har få unga som vill arbeta inom äldrevården och omsorgen idag varför det är svårt att finna vikarier. Problemet är där större än kommunen: hur ska vi kunna göra dessa utbildningar attraktiva? Och igen en ännu större bild: när ska vårdpersonal någonsin lönemässigt tillfullo ersättas för det arbete som de gör?

På något sätt måste vi nu utan att skuldbelägga gemensamt ta oss vidare. För alla våra äldres skull.