Pudelns kärna

Har ni tänkt på hur många uttryck vi svänger oss med som egentligen är totalt obegripliga? Ta till exempel uttrycket: nu kommer vi äntligen till Pudelns kärnaJag menar  dom har väl inte kärnor? Och om dom verkligen skulle ha det – vad i hela friden har det att göra med saken? Och var någonstans i den stackars pudeln finns i så fall kärnan? Varför skulle det vara bra att komma dit? Egentligen.

Ändå är det ovan nämnda uttryck som jag fastnar för, nu när vi inför nästa veckas fullmäktigemöte står och stampar i våra bås och väntar på att bli lössläppta. Pudelns kärna står nämligen för den verkliga innebörden av något, till skillnad från vad som syns på ytan. 

För er som inte känner till vad jag pratar om kan jag introducera problematiken med hjälp av två fiktiva kommuner, vi kan kalla dem Vasholm och Korsa. Vasholm och Korsa är grannar med varandra och har länge varit så. Ända sedan år 1973 då Vasholm bildades av ett antal andra fiktiva kommuner. Vasholm och Korsa är dessutom så underfundigt placerade att Vasholm omsluter Korsa.

Precis som med andra nära grannar så kivas Vasholm och Korsa med jämna mellanrum. Och tävlar om än det ena och än det andra. Ni som har syskon vet mycket väl vad jag talar om: ibland vill man ta poäng medan man andra gånger älskar varandra över allt annat. Hugg och slag blandas med kramar när man sida vid sida försöker ta sig fram här i världen.

Förhållandet är alltså komplicerat. Ytterligare utmanas förhållandet av att kommunerna råkar vara placerade i det lilla landet Suomland. Ett land som under de senaste åren har kämpat med sin ekonomi och därmed försökt arbeta för större strukturer och enheter, genom att driva på en i deras tycke nytänkande och nödvändig reform: SNOTE. Och som inte det skulle vara nog kämpar Suomland med sina grundläggande humanistiska värderingar. Det finns många i Suomland som har svårt att umgås med andra, som helst skulle vilja vara ensamma. Som inte ens gillar de som talar det andra inhemska språket: nästansuomska.

Vasholm och Korsa har hela tiden på bästa sätt försökt anpassa sig till världen och tiden, var och en på sitt sätt. Korsa som är en stad riktar blickarna utåt och kör hårt i en strävan mot att bli större, starkare och mer intressant för omvärlden. Vasholm som är en landsortskommun väljer en något annan strategi och väljer att först se inåt och sina egna strukturer för att se var man landar innan SNOTE dimper ner.

Under årens lopp har man vid tillfällen, antingen i Korsa eller Vasholm, kastat fram tanken ”men tänk om vi skulle slå oss ihop?” Fatta vad vi skulle kunna göra då! Med jämna mellanrum har ändå antingen Korsaborna eller Vasholmarna sagt: nja, kanske inte. Men bara för någon månad sedan tog det fart riktigt ordentligt, nu är en stor del av Vasholmarna på gång: de vill testa! Medan några fortsättningsvis vill vänta in den vacklande omvärlden.

Och här är vi nu, precis som det slog mig nyss: i pudelns kärna.

Fortsättningsvis vill Korsa och Vasholm anpassa sig till omvärlden. Båda kommunerna vill trygga sin existens. Eller egentligen mer än det – båda kommunerna vill vidare mot framtiden. Men i Vasholm kommer man helt enkelt inte överens hur man ska gå tillväga för att göra det. De som vill testa hur det skulle funka med större muskler vill bjuda in sig till grannens vardagsrum för att kolla läget. Direkt. De som är mer avvaktande så vill antingen stanna hemma utan att gå till byss eller så vill de ha litet mer på fötterna innan de hoppar i duschen och byter kläder.

För mig är nu pudelns kärna – och kom ihåg, detta är en fiktiv berättelse – att Vasholmarna pratar om skilda saker. Att man måste våga skilja på begreppen och inte blanda in för mycket. Att komma ihåg att man kan diskutera och förhandla utan att för den skull köpa något.

Pudelns kärna är också att Vasholmarna borde ges möjlighet att i sitt helmäktige (ett av deras styrande organ heter så) rita upp en karta över vad de vill och behöver ta med sig när de modigt knallar iväg över gränsen till Korsa. Annars är det inte schysst mot varken Vasholm eller Korsa. De som vill knalla iväg redan idag måste kunna säga hur de tänker sig att man ska arbeta tillsammans för att skapa det som är så viktigt för dem. De som kanske vill vänta en vecka eller två, måste kunna säga hur de vill hjälpa till att trygga allt det som de tycker är så bra med Vasholm. Och när man är sams så långt, kan man sedan tillsammans måla upp en bild av hur Vasholm och Korsa skulle kunna byggas upp och fungera. Eftersom Korsa är klokt så kommer man garanterat att göra detsamma på sitt håll. Det vill säga om Korsa den här gången riktigt på riktigt vill bli mer än pseudosyskon med Vasholm.

Och om man när man ritat kartan i Vasholm ännu är överens om att knata iväg, så gör man det. Med väskan full av förslag, tankar och frågor. På det klara med vad man kanske inte vill kompromissa om. Vad som är viktigt för Vasholmarna. Men viktigast av allt: på det klara med vad Vasholm och Korsa skulle kunna göra tillsammans. Om det har säkert Korsa en hel del tankar också.

Och sen? Ja sen säger man: ja. Eller nej.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

 

 

Mysterier inför natten

Sent, sent:

Hördu mamma: om alla barn kallar sina mammor för mamma – varför kallar inte alla mammor sina barn för barn?

”Det vet jag faktiskt inte. Kanske det blir lite rörigt när vissa mammor har många barn? Lite svårt att skilja barn ett från barn tio, typ?”

Ja det är sant.

Paus.

Men mamma: hur är det med fiskar, tänker dom någonsin på att dom är våta?

Igen paus. Under vilken förtvivlat trött mamma tänker så det knakar…

”Det var en bra fråga, men det vet jag inte heller. I och för sig har dom inget att jämföra med, men … kanske jag kan kolla upp det och så funderar vi mer på det en annan dag?”

Okej.

Tack och hej. Godnatt sov gott. Lampan släcks (i och för sig ingen skillnad i fråga om mörker, det är ju trots allt maj i Finland) – ses imorrn!

Tackochlov, tänker mamman då. Att barn tillhör dem som kan och vågar fråga. Öga mot öga. Kring hur saker och ting fungerar. Tackochlov för barn som kan tillstå att de själva inte vet. Som är nyfikna, men ändå kan acceptera ett: jag vet inte, men jag kan ta reda på. Barn som godtar en öppning. En vilja att reda ut. Barn som gärna fortsätter diskussionen och därifrån kan gå vidare tillsammans.

Utan att döma. Utan efterspel.

God natt. Sov gott.

 

 

Makt och annat tänkvärt

För några timmar sedan informerades vi om att vår tidigare president Mauno Koivisto har avlidit. Koivisto som gjorde en ”klassresa av rang” och var en man som gick hem hos många av oss, arbetade aktivt för att minska presidentens makt. I motsats till det arbete han gjorde kunde vi i onsdags läsa om Donald Trump som avskedat chefen för FBI eftersom ”he wasnt’t doing a good job”. Det vill säga han gjorde kanske inte det som Trump ville att han skulle göra. Allt detta … om makt.

Makt är en svår fråga. Vem förtjänar den? Till vem ska vi våga ge makten? Vem bryr sig inte om att makt utan tar den? Och vem behärskar (på riktigt) den makt som blir dem givna eller den makt som de själva tar? Dagligen kämpar vi på olika nivåer: kommunal, regional, nationell och internationell. För att synas. Ha något att säga till om. Och gott och väl är det, så länge vi inte söker makten för vår egen skull, utan för att vi verkligen bär på en tanke om att vi vill och kan åstadkomma någonting som fler än en (vi själva) kan dra nytta av.

Det sägs att makt föder makt, men mest av allt borde makt kanske föda ansvar. Och när det gäller det har vi mycket att göra än. Som mänskor. Vuxna. Professionella. Föräldrar.

Efter nästan en vecka på lägerskola tillsammans med Finlands framtid, dvs en hel hög med barn/unga i åldern 11-13, ser man hur viktigt det är att någon finns där för att visa vägen. Och är inte det kanske det svåraste som finns? Att visa just denna väg utan att ändå cementera den som den enda. Att stöda dem och peka på de val som måste göras. Vad som är viktigt i det gemensamma livet. Vad som är nödvändigt att tänka på när man tillsammans försöker uppnå något. Att påminna om att man aldrig kan höja sig själv genom att sänka någon annan.

Aldrig.

Och vad som är kanske mest fascinerande för mig är att trots att man rör sig inom många områden och bland olika åldrar, så är det fortfarande de här frågorna som är de mest centrala: hur är vi med varandra? Hur ska vi få det att gå ihop? Hur ska vi på bästa sätt komma framåt?

Nog är det ganska spännande.

Ändå.

 

Vindöga och jag

IMG_20170505_163641_239

Hur har någon kunnat göra så? Döpa båtstackaren till ”Vindöga”? Hon kan väl inte rå för att hennes lanternor är något sneda? Under gårdagens promenad längs kajen i Stockholm blev jag mycket förorättad å hennes vägnar. Över hur man behandlat henne. Över oss mänskovarelser som så vårdslöst handskas med ord och benämningar. Över det faktum att vi dels har så svårt för att sätta oss in i någon annans situation, och dels alltför ofta glömmer att se helheten och begrunda det vi har framför oss.

Varför lär vi oss aldrig? tänkte jag.

Men mitt i all min upprördhet insåg jag att det ju inte alls var frågan om någon brist på empati. Inte heller var det någon form av lyteskomik. Båten måste ju i rimlighetens namn heta Vindöga som i: den punkt på horisonten varifrån vinden synes blåsa. Ett mycket passande och vackert namn alltså.

Så jag behövde inte ringa rederiet. Eller pressen. Eller skrika högt på fejjan att HUR I HELA FRIDENS NAMN  TÄNKER NI? Utan jag fick lugnt tassa vidare, några lärdomar rikare: titta ordentligt på det du har framför dig. Lyssna ordentligt till det du hör. Vad ser du – vad hör du? Vad har hänt som har lett fram till det här –  varför ser och hör du det? Och tänk sedan efter innan du öppnar munnen, lyfter pennan eller hamrar på tangenterna.

Och skulle det vara så att man råkar ut för att någon faktiskt kallar en Vindöga, är det troligtvis bäst att först försöka konfrontera personen ifråga, mano a mano. Antingen finns det någon slags motivering bakom det hela, eller så finns det ingenting (som i mitt Vindöge-fall). Alltför ofta missuppfattar vi varandra, missuppfattningar som kan få obehagliga (och många gånger onödiga) proportioner.

Ingen av oss är nämligen sådär hoppsanhejsan på att handskas med ord eller varandra. Men med det inte sagt att vi inte skulle kunna bli bättre.

Där har vi något att jobba på i många olika sammanhang, typ i  …. politiken?

Jag tycker att vi börjar idag.