2700 kilometer Paris – Replot

När jag var yngre så fanns det stunder när jag kände mig kontrollerad och kvävd. Alltid synlig – påtittad, uttittad – vad jag än gjorde, var jag än rörde mig. I vår lilla by, i vår något större skärgård. I den stad som jag då uppfattade som stor men som i ett större sammanhang ändå räknas in bland de minsta städerna i världen. Här känner alla varandra. Eller vet åtminstone vem man är. Vem ens mamma, pappa, mor- och farföräldrar är. Vem som har gjort vad, när och varför. Och hur mycket du än anstränger dig för att inte synas eller för att slå dig loss så är du alltid en del av något. Alltid.

Men vartefter åren gått så har nyanserna av det hela blivit alltmer tydliga. Upplevelsen av att vara kontrollerad övergår i en insikt om att någon ser mig. Någon har omsorg om mig. Naturligtvis kan den omsorgen ännu kännas kvävande, men jag förstår den. Och förstår vad den är grundad i.

När vi verkligen ser varandra så så blir vi mänskliga för varandra. Vi blir individer som alla fyller en plats. Individer som i olika konstellationer och relationer ser efter och hjälper varandra. Oundvikligen medför närheten och litenheten också att vi med jämna mellanrum irriterar oss på varandra – men vi gör det för att vi på sätt eller annat förhåller oss till den människa som står framför oss. Som går bredvid oss.

Vi bryr oss. Och människor som vi bryr oss om strävar vi efter att inte skada.

/ Linda

My favourite game

Idag har jag lekt min favoritlek som går under benämningen ”Det här är jag bättre på än Paris Hilton”. Leken har ett väldigt enkelt upplägg och kan med fördel lekas när man bedriver typiska finländska vintersysslor som att hugga ved eller skotta snö. Idag gjorde jag båda dessa och lekte följdaktligen leken två gånger. Och lika ystert uppåt och tacksam för att jag är jag blev jag båda gångerna.

Jag har under flera år med jämna mellanrum ägnat mig åt denna lek och om vi ska gå in på ursprunget till den måste jag tyvärr underrätta er om att den inte föddes ur speciellt ädla tankar. Den härstammar nämligen från ganska typisk och tämligen nordisk ounnsamhet och avundsjuka. Let me bring you there: som yngre ville man (jag) kanske ibland ha mer pengar att röra sig med. Ofta läste man (jag) skvallertidningar från pärm till pärm och ooade och aahade över alla rikemansbarn som vältrade sig i snudd på oanständig rikedom. Det var vid fler än ett tillfälle som jag (nu skriver jag ut personen i klartext så kan jag hålla ner på antalet parenteser) trodde att livet skulle ha varit bra mycket lyckligare om jag haft obegränsade mängder pengar att röra mig med.

Med åren insåg jag dock att livet blir inte lyckligare med mera pengar. Mindre komplicerat kanske. Och eventuellt lite smidigare, absolut. Men inte lyckligare – och det var då jag började leka min lek. För vet ni vad? Jag är jätteduktig på att skotta snö! Och hugga ved! Och vet ni också vad? Det tror jag inte Paris Hilton är! Hon måste köpa någon som gör det åt henne och då missar hon a) frisk luft i sanslösa mängder b) gratis kroppsbyggande. Och massor massor med karaktär (den har jag lånat från pappa).

Ibland om jag blir riktigt till mig leker jag också andra tider på året. Till exempel då jag bakar, syr, tapetserar, spacklar… You name it och ett hekto till. Jamenvisst. Liten människa – små nöjen kanske ni tänker. Men sanna mina ord, vilken karaktär hon har! Och imorgon har det säkert snöat en halv meter till medan kölden ligger på runt knuten så då mina vänner, då tycker jag att ni ska testa thö best game ever! Kom bara ihåg att när ni är mitt i det ni gör ska ni med eftertryck säga: Det här är jag bättre på än Paris!

Vinter till blogg

God Natt,

/ Linda