Idag traskade vi ut för att måla staket, min 75-åriga mamma och jag. Men före själva målningssessionen inleddes fick vi av min snart 79-årige pappa standardlektionen i hur vi skulle gå tillväga: mycket färg på penseln, måla kanterna först. Och trots att jag helst skulle ha velat stampa med fötterna och skrika ”Jag veeeeeet! Du har visat mig tusen gånger fööööörrrrrr!” så gjorde jag inte det. Dels för att jag under årens lopp har blivit ganska bra på att bita ihop tänderna kring olika barnsliga impulser som lever kvar i mitt inre (och knappast någonsin försvinner därifrån). Dels för att – och det är den tyngst vägande orsaken – man aldrig kan veta när den sista gången han kan visa mig något infinner sig. Visa mig något överhuvudtaget.
Typ som hur man tillverkar tillräckligt stora och fantastiskt funktionella skopor av gamla syltämbar, några skruvar och en träbit. Inte tillverkar dem för att man måste, idag är det inte på samma sätt brist på verktyg att ta i händerna eller pengar att köpa dem för, som då han växte upp. Utan gör dem för att man kan. Och fortsättningsvis ser det som en god sak att leva uppfinningsrikt och sparsamt. Så jag fortsätter att lyssna och lära mig.
Så länge som jag får.
/ Linda
Linda gillar läget 