Ja vad är jag? Egentligen? Frågan är alldeles ny för mig och väcktes idag under en föreläsning med Patricia Tudor-Sandahl. Rent spontant skulle jag ju vilja säga att jag uppfattar mig som en medmänniska. Även om jag stundvis kan känna mig alldeles rejält mot det mesta. Sällan människor dock. Idag var jag till exempel alldeles enormt mot trafikljusen som blev röda så fort jag försökte närma mig dem. Jag var definitivt mot den enerverande musik som återkom på radiokanal efter radiokanal. Och jag var till och med mot den lunch som serverades på jobbet. Trots att jag egentligen tycker att sånt är förkastligt. Speciellt nu efter resan till Rom där jag såg människor gräva i sopcontainrar för att överhuvudtaget få någonting att äta.

Men när det gäller att vara en människa som förhåller sig till andra människor så tycker jag att jag med gott samvete kan sälla mig till kategorin medmänniskor. Ibland är jag till och med alldeles för mycket med, och snubblar då på gränsen till vad jag kan hantera. Även det tvingades jag inse på den resa som jag gjorde för några dagar sedan. När jag förutom människor som grävde efter mat i containrarna även såg människospillror som i brist på tak över huvudet sov på gatan. Det som dock skar mig allra mest i hjärtat var de två små barn som på trottoarkanten sent en kväll matades av en frånvarande mamma. Om hon var påverkad av droger eller livet i allmänhet kan jag inte säga. Men ingen i den lilla trion såg ut att ha det så som jag skulle önska att mammor och små barn ska få ha det i världen idag.

Så vad gör man då som medmänniska? Jag kan inte gråta för allas skull, då skulle jag gå under. Och även om jag skulle kunna göra det, så hjälper det dem inte. Samtidigt som jag är tacksam för att jag och min familj får bo och leva i Finland – så gör synen av allt elände så fruktansvärt ont i mig. Vad gör man?

/ Linda