Kalla handen

Strax efter åtta gick jag ut med hunden. Hämtade tidningen. Kokade kaffe. Stekte bacon och ägg. Läste tidningen. Drack kaffet. Och knaprade i mig av allt det stekta. Sen tog jag min bok under armen och kröp ner i sängen igen. Mätt men slut som mänska.

Med täcket noggrant instoppat runt mig bestämde jag mig för att nu stiger jag inte upp igen. Inte förrän min mamma kommit in och ynkat mig lite. Inte förrän hon hållit sin svala hand på min panna.

Så jag väntade. Och väntade. Så granne hon är brukar hon för det mesta nämligen komma förbi ett varv för att se vad vi har på gång under helgen. Men hon kom aldrig. Och jag var så trött så trött och min panna var så bekymrad.

Min syster ringde och frågade när vi är på väg ut till holmen, men vad kunde jag svara? Innan mamma ynkat mig kan jag helt enkelt inte stiga upp. Det är omöjligt. Pannan är för rynkig och benen bär inte.

Fem minuter senare kom första mammahjälpen in. Inringd via en holme ett antal sjömil bort. Fullt utrustad med sval sval hand. Bekymrat tonläge. Och (nästan) bara min. Nu börjar vi om:

Kaffe, någon?

 

 

Förankring

Nu tänker jag berätta något för er som jag inte vet, men tror. Inte för att jag absolut vill tvinga på er någon slags personlig övertygelse, utan för att dela med mig av något som jag under de senaste åren lagt märke till. Sedan är det ju förstås upp till er själva om ni vill läsa eller låta bli (här är alltså ett bra ställe att avsluta om det känns så).

Först och främst så tror jag att vi alla behöver något att arbeta för. Något att sträva mot. Något som bär oss genom de tråkigaste och mest ändlösa av dagar. Ni vet den typen av dagar när livet annars mest skulle kännas som något vi bara tvingas genomleva. För att det förväntas av oss.

Sen tror jag också att just de saker som då bär oss kan vara något som befinner sig utanför vår egentliga sfär. Något som vi själva inte har någon omedelbar eller direkt vinning av. Ibland kanske vi då känner oss väldigt uppoffrande. Medmänskliga. Och helylliga, när vi säger att vi arbetar för någon annan. För de andras bästa. För samhället. Vi gör det inte för oss, utan för att vi vill de ANDRA väl.

Och när det blir så … så blir det kanske inte bra. För på något vis landar det som vi försöker åstadkomma ändå i oss själva. Förstår ni vad jag menar? Uppoffringen blir inte för någon annans skull, utan på något vis försöker vi lyfta oss själva och det vi minsann gör så att det sist och slutligen blir en fråga om våra egna prestationer.

Ändå har jag ingen lösning på det hela, utan igen tror jag bara. Ursäkta mig.

Jag tror: att vi alla behöver förankring i något som riktigt på riktigt är viktigt för oss   själva. Personligen. Något som håller kvar våra fötter där de ska vara. Och våra storsinta och uppoffrande tankar likaså. Annars blir mycket av det vi gör luft som bidrar till inget annat än att fluffa upp våra hårt arbetande egon.

Själv behöver jag till exempel någon som med jämna mellanrum säger åt mig – meh mammah! Sluta prata i telefon! Sådär viktigt kan det väl inte vara?! Solen skiiiiiner juh och du har ju miiiiig! (Funkar också med en hund. Katt. Eller hamster. Även om de inte med ord uttrycker sig just sådär.)

Avkomma alltså. Med eller utan päls.

 

 

 

Mor lilla Mor

IMG_20160503_143904… vem är väl som du? Ingen i hela världen.

Ja liten är hon verkligen, min mamma, åtminstone till det yttre. Och liksom många andra i hennes ålder tycks hon krympa ihop och med åren bli än mindre. Men annars är hon precis som the TARDIS, Doctor Who:s blue policebox, som obehindrat tar sig fram genom tid och rum: bigger on the inside.

Hennes hjärta rymmer alla. Hennes omtanke likaså. Hon tröstar och stöttar. Manar på och går bredvid. Hon är stark som få, ibland för stark för sitt eget bästa. Hon biter ihop, börjar om och lägger alltför sällan sig själv i första rummet. Och trots att hennes syn blir allt sämre ser hon mycket mer än många av oss. Hon känner, och vet.

Själv känner och vet jag ännu alltför lite för att göra hela den här mamma-grejen bra. Ibland blir det nästan oklart för mig vem som egentligen är barnet i den här familjen, 12-åringen eller jag. Det är dom dagarna när jag inte har lyckats göra allt det som jag borde göra. När jag inte känner mig tillräcklig. Då är jag sur. Tvär. Och gnällig. Dom dagarna får jag inget pris för Årets Mamma. Inte ens för Mama of the Hour.

Andra dagar väller jag över av klokskap och insikter och ser mig själv lotsa fram mitt barn till att bli en fullt kompetent mänska som klarar sig i alla väder. Men det är mera sällan, tyvärr. Men hur dagarna än ser ut och oberoende av alltför stor mängd av grinighet eller skriande brist på klokskap – så kan jag än så länge söka tröst hos min egen mamma. Och vet ni hon är så snäll …

att hon säger att jag räcker till.

Cider och sirap

Eftersom jag är ledig idag vaknade jag klockan sex. Av mig själv. Jag skulle inte sträcka mig så långt som till att jag slog upp ögonen med ett leende på mina läppar, men vet ni – det var inte långt ifrån.

Så jag steg upp. Kastade i en tvättmaskin. Gick ut med den chockade hunden (det brukar nämligen inte vara jag som stiger upp den tiden). Drack en kaffekopp. Fixade till kandidatnummer på valfoton (utan att svära en endaste gång). Började städa. Väckte sömnigt barn och utfodrade det. Fick med milda hot barnet att klä på sig och cyklade i solskenet med nämnda barn till skolan.

Efter det förstorade jag recept-text och printade ut åt kär mor som tyvärr ser allt sämre. Hivade in modern i bilen och körde iväg med henne till närbutiken så att hon inte för egen maskin skulle behöva kuska hem alla varor. Retades med densamma modern för att hon säger serap istället för sirap (ja jag har en fruktansvärt omogen sida men hon älskar mig ändå): vet du mamma jag vet inte om de har serap men jag kan kolla – eventuellt måste du ta sirap istället.

Yster av fröjd över tanken på att jag kommer att överleva och förr eller senare har städat och bakat färdigt (typ till kvällen) la jag ner två ciderflaskor i kärran att fira med. Päroncider, och inte kedjans egna budgetvariant utan ”riktig” cider. Och alltmedan min mor i smyg knep mig för att jag inte kunde sluta skratta åt serapen (hon kan hon också) lastade vi tillsammans upp varor på kassabandet.

Och det gick ju bra, tills mina ciderflaskor rullade fram och kassatanten med bekymrad röst sa: vi får inte sälja alkoholdrycker före klockan nio .

Och där stod jag, tioförenio en helt vanlig fredagsmorgon. Jag som hade uträttat så mycket att det nästan kändes som om en hel dag skulle ha passerat – och kände mig som den värsta smygdrickaren.

Så min mamma slutade snällt att knipa mig och medan jag inom mig formulerade löpsedelrubriker på temat ”Nu talar hon ut!” tassade jag tillbaka till hyllan med mina flaskor. Och fortsatte snällt som en ny och kuvad mänska hem.

Till städning. Och bakning.