Skattjakt

skattjakt

Titta vad jag fick! En alldeles egen skattjakt. Med egenhändigt ritad karta där skatten hade utmärkts med ett kryss. I och för sig hade krysset placerats på fel ställe men det var gjort med eftertanke och snällt i skrift påpekat av hjärnan bakom det hela: jag kan luras.

Så jag följde den streckade linjen. Gick runt huset ett varv. Och sen ett varv kring växthuset innan jag var framme utanför ladan där det luriga krysset befann sig: ”Men skatten är där INNE! Jag ÄR lurig!”

In klev jag med två barn som följeslagare, the mastermind och hennes i kubik uppspelte lille bror. Och hittade skatten gömd i en korg. Inslagen i presentpapper med lagom – dvs beroende på vem man frågar – mycket tejp. Målat i de flesta av regnbågens färger och med snäckor pålimmade på alla sidor: ett skrin till mina egna skatter.

Fast egentligen tror jag inte att skrinet behöver fyllas med någonting, det är i sig självt det mest värdefulla jag just nu har i min ägo. Det förstår ni väl?

/ Linda

 

Nedräkning

Båthus

Till skolavslutning. Sandstrand. Glass. Bad. Långsamma morgnar. Hängmatta. Båtfärder. Långsamma kvällar. Ljusa nätter. Stilla hav. Glada barn.

Men eftersom vi bor där vi bor antar jag att det även är nedräkning till dagar fyllda av nordanvind. Upprört hav. Regn. Slask. Kyla. Tråhåååkiga kvällar. Gnälliga barn.

Så egentligen är väl allt mer eller mindre som vanligt? Frånsett att det står sommar i almanackan. Och att livet under några månader framåt känns lätt(are) att leva.

Och sånt gillar vi.

Linda

Massor av sten

Länk

Under det glada 70- och 80-talet trängde vi varje fredagseftermiddag in oss alla fem i vår lilla familjebil. Samma procedur helg efter helg, från slutet av maj och tre månader framåt. Bagageutrymmet fyllde vi med mat, simdräkter, böcker och annat för oss nödvändigt. Fram- och baksätet gjorde vi vårt bästa för att att stapla fullt med positiva tankar och känslor av jopphejdi. Vartefter vi barn blev äldre kanske det senare inte lyckades så bra, men faktum är att det för det mesta kändes just så: jopphejdi-igt. Orsaken till det var att vi var på väg till vår alldeles egna lilla holme och den lilla stuga som stod tryggt förankrad på den. I och kring den stugan fick vi under några dagar fylla tiden precis som vi behagade. Om solen sken badade vi. Om det regnade eldade vi i spisen och läste böcker.

Men innan vi kom så långt som till stugan, eller villan som vi säger här i Österbotten, skulle vi köra bil i ca 15 kilometer för att sen stanna, lasta ur alla våra nödvändigheter och lasta in desamma i en liten träbåt som min pappa själv byggt. Sen satt vi där uppradade och inklämda medan vi kryssade ut från den lilla båthamnen. Jag säger kryssade eftersom det var exakt vad vi gjorde. Stadigt tog vi oss fram mellan stenar och grynnor. Vid lågvatten turades vi ibland om att hänga över fören för att spana ut den rätta rutten som trots remmare (i traditionellt utförande i form av träpinnar) då inte var helt tillförlitlig.

Och visst hade det sin charm. Och visst älskade vi det hela. Men många av oss vet att man lätt blir hemmablind. Och att man så småningom kommer till en punkt där man inte ser allt det speciella som varje dag finns runt omkring en. När vi körde över vägbanken mot Björkö så vevade vi ner rutorna, andades in den salta sjöluften och njöt. När vi satte oss ner i båten och äntligen kunde doppa handen i det aningen kalla men uppfriskande och rena vattnet så njöt vi ännu mer. Om kvällarna satt vi på bryggan och såg solen sänka sig över holmarna och kände ända in i hjärteroten hur bra vi hade det. Men det var ändå för oss det vanliga. Vi ifrågasatte inte, för det var så här det alltid hade varit. Och det var så här det skulle förbli. Med himlen högt ovanför oss och vågorna som mjukt slog mot stranden alltmedan de tålmodigt slipade alla dessa ofantliga mängder av sten som fanns runtom kring oss.

Med tiden väcktes insikten om att det jag här har omkring mig är mer än bara sten. Det är historien om, och bilden av, det som för länge sedan var. Historien om istid, landhöjning och De Geer moräner. Historien om en skärgård som efter många istyngda år långsamt och saktmodigt strävar uppåt.  Cirka 8-8,5 millimeter per år, för att vara exakt. Det är inte bara jag som åter fick upp ögonen för den omgivning som jag har förmånen att leva i. År 2006 blev Kvarkens landhöjningsskärgård inskrivet på UNESCOs världsarvslista utgående från en motivering  som lyder: Området utgör ett enastående exempel på viktiga utvecklingsstadier i jordens historia omfattande livets ursprung, pågående geologiska processer i bildningen av landformer eller betydelsefulla geomorfologiska eller naturgeografiska former. Vår skärgård är alltså så speciell att den kan ställa sig jämsides bland ställen som Stora Barriärrevet i Australien. Bara det!

I år firar vårt världsarv alltså tio år. Själv kommer jag att fira genom att med jämna mellanrum packa bilen lite mindre full än när jag var liten i och med att tre barn har bytts ut mot ett. Träbåten har i sin tur ersatts av en glasfiberdito och båthamnen finns två kilometer bort istället för femton. Destinationen är dock densamma trots att den lilla stugan fick ge vika för åldern och av min syster och hennes familj byttes ut mot en något större version. Men allt det andra, det är nästan som det alltid har varit. Vi kommer att kryssa fram genom Holvarskärsströmmen med otaliga stenar vilande omkring oss. Allt emellanåt doppa händerna i det klara blå vattnet och om kvällarna sitta på bryggan (den något större) och se hur solen sakta sänker sig över holmarna.

Det unnar jag er läsare att också göra, att ta er ut i Kvarkens skärgård i sommar. Att under några dagar komma hit och njuta av himmel, hav och sten. Massor av sten!

Välkomna!

/ Linda

(Texten har tidigare publicerats i Kuriren)

Varm inuti

Ni vet hur allmänt förekommande det idag är att man tar en snyggt vinklad bild av den matportion man ämnar inta? Alternativt sin lyxkaffe, drink, bärsmoothie eller motsvarande. Själv satt jag för bara några veckor sedan vid Sweet Wasa fascinerat (och diskret) spanandes på två tonårsflickor som flyttade på fat, arrangerade blommor, checkade ljus och flashade bilder i en aldrig sinande ström innan de ens tog sig för att SMAKA på kakan! Hur gör dom för att bevara självbehärskningen?! Jag bara frågar. Själv brukar jag ta första tuggan innan jag ens satt mig ner vid bordet. Men det är ju jag (vars standardfras är ”måste äta, lågt blodsocker”).

När jag idag lyxade till det och helt på egen hand traskade iväg till Fazers nyöppnade café för att avnjuta en cappucino stötte jag på ett liknande fenomen, men den här gången väckte det jag såg helt andra tankar i mig. Samtidigt som mitt hjärta blev så varmt och gosigt att det nästan imploderade. Smosh all over!

Tänk er: två män i medelåldern, 60:ish. Den ena mannen håller vid bordet upp en plats åt kompisen som anländer lite senare. De dricker kaffe. Pratar. Båda klädda i rejäla kläder, arbetarhänder som håller i de vita kaffekopparna. Inget fancy kaffe. Inget tilltugg. Då! Plockar mannen som anlände först fram en plastpåse. Virar upp den och tar fram det som finns inuti.  Försiktigt men triumferande lägger han föremålet på bordet mellan dem: en gammal giftspruta av metall.

I modevärlden skulle man använde termen vintage istället för gammaloch just där och då var det också det ord som jag skulle vilja beskriva giftsprutan med. Alldeles speciellt då jag såg den hänförda andäktigheten i de båda männens ansikten. Sen: tar man nummer två, icke-ägaren, fram sin smarttelefon … och börjar fotografera. Många bilder, ur olika vinklar.

Och vet ni vad? Då smalt mitt hjärta.

/ Linda