Ordet som börjar på ”f” och slutar på -an

Måndagmorgon: jag vacklar ut i köket. Trött i ögonen och tung i kroppen. Allt jag begär är ytterligare några timmars sömn vilket brutalt förnekas mig. Som grädde på moset stiger jag i någonting vått när jag kurvar in i köket. Vått och gult. Och bredvid (i) allt det våta står min högt älskade, äkta (och enda) läderväska. Så jag använder ordet i rubriken: högt och repetitivt. Med ordet ”hund” tätt sammankopplat: hundf-an, hundf-an, hundf-an har … Ni förstår kanske vad hundf-an hade gjort?

Onsdagkväll: efter två sjukdagar tillbringade i Netflix-trans backar jag och Sunkopeln långsamt ut från biltaket. Tar oss ut till The Replot Highway (väg 724) och svänger höger mot byn. När jag gasar upp och lägger i trean hör jag ett obestämt dunkande under bilen och hinner tänka att nu ger den f-ans Sunkopeln upp också. Tänk att man a l d r i g får vara glad! Två sekunder senare inser jag vad jag nyss tänkte: Sunkopeln, och EXAKT i den stunden slår det mig, motorvärmarsladden. Utrustning som man inte behöver i sin trygga webasto-försedda Volvo – men som är livsavgörande för en Opel Vectra vilken är avlad för ett årtusende sedan och för att färdas i ett klimat där långkalsonger är mänskans bästa vän.

Så jag svär repetitivt (f-an x många) blinkar och svänger in på busshållplatsen. Kastar mig på knä framför bilen. Och tar snabbt som attan bort motorvärmarsladden innan någon hinner peka finger åt mig medan de ropar otidigheter om blåsta brudar.

Och nu sitter jag här. Medan jag överväger om det alls är klokt att gå utanför dörren imorgon. Å andra sidan har jag noterat att livet inte alltid är så hoppsan hejsan på den här sidan ytterdörren heller: if you know what I mean… Kanske man helt enkelt biter ihop? Ser efter var man sätter sina fötter (och ägodelar). Och gör en lägescheck innnan man blåser iväg.

Så går det som det går i alla fall.

 

 

Se till mig som sliten är

#februari #kvällstur i #vinterkölden med #hund och #spark

Japp, det är jag. Igen. Och som vanligt börjar jag med att ursäkta mig för att jag så sällan hör av mig. Ändå tror jag ju innerst inne att du har en viss förståelse för att jag är aningens frånvarande under de dagar när livet mer eller mindre funkar som det ska. Eller borde jag kanske höra av mig då också? Problemet med det är väl att jag ännu inte är helt övertygad om att du finns. Förlåt min ärlighet, men du (om du verkligen finns) blir ofta sista utvägen.

Nåväl, du kanske undrar varför jag hör av mig just ikväll, så jag tror att jag börjar där. Som vanligt var jag ute på kvällsrunda med hunden. Den här gången med min spark (ni kanske pratar om ”sparkstötting” ovan där, men du vet vad jag menar). Kvällen var svinigt kall (ursäkta, väldigt kall) och vinden bet i kinderna. För att ytterligare komplicera det hela var vägen bitvis sandad och min hund ytterst sexuellt frustrerad (förlåt igen, men en löptik hade tydligen gått åt andra hållet) varför han drog mer bakåt än framåt.

Det var tungt, helt enkelt.

Och mitt i allt det där tunga så försökte jag sparka förbi din stuga. Har jag annars sagt hur sympatisk jag tycker att din stuga är? Röd med vita knutar, precis som många andra här i bygden. Men som grädde på moset lutar ditt hus alldeles fantastiskt mycket, utsatt som det har varit för hundratals år av den obönhörliga nordanvinden. Där på gården tänkte jag ta en bild. Förlåt också för att jag svor just då, men det var som sagt kallt. Och hunden drog något så förbannat (väldigt mycket).

Och först nu kommer jag till mitt egentliga ärende (jag vet, jag kan bli lite långrandig ibland):

Jag har tänkt. På hur vi mänskobarn idag upplever världen och hur världen upplever oss. Ibland känns det nämligen som om världen skulle kräva (alltför) mycket av oss. Här tillåts inga sandkorn eller småkåta hundar (ursäkta) som saktar ner oss eller drar oss bakåt, utan vi måste hela tiden kämpa för att komma framåt och hinna med. Men även om några av oss inte räknar med det, är sandkorn trots allt oundvikliga. Vilket gör att det för många kan bli rent av förödande, när kornen plötsligt finns där under medarna. Jag har också tänkt på att ibland skulle vi rentav behöva sanda själva, så att vi överhuvudtaget skulle få någon chans att sakta ner och uppleva livet. Men tyvärr kanske vi inte inser det. Eller vågar inte inse.

Den stora frågan för mig är nu, huruvida den press vi känner oss uppleva,  kommer inifrån eller utifrån. I och för sig blir resultatet detsamma, men ändå tror jag att det skulle vara viktigt för flera av oss att förstå hur saker och ting hänger ihop. Och även om det här först och främst är ett högst mänskligt fenomen som jag anar att vi själva dessvärre har ställt till med, så skulle jag vilja fråga:

Hur tänker du?

 

 

 

Action och kärlek. Typ.

Såhär i jultider, mellandagstider och så småningom nyårstider, har åtminstone jag en benägenhet att förr eller senare landa i soffan. Som i så många andra hem råkar vi ha vår soffa lägligt placerad framför TV:n. Och mellan nämnda soffa/tv finns ett st. bord på vilket man (oftast och om man har tur) hittar ett antal fjärrkontroller med vilka man kan zappa åt valfritt håll.

Tyvärr känns det som om det för det mesta inte finns så mycket att titta på. Eller ja det finns ju, om man gillar repriser och ”säkra kort”. Själv ser jag istället förhoppningsfullt fram till den dag då bandet till Sällskapsresan (vilken som helst av dem), alla Bondfilmer och övriga titlar som för tusende året i rad visas – ska brista. Eller brinna. Eller helt enkelt långsamt förintas av självbevarelsedrift.

Ändå ger jag inte upp utan zappar vidare. Oftast resultatlöst och då hänger jag istället en stund med min bästis Netflix, men ibland och mot alla odds – så händer det! Typ som häromdagen när vi ramlade över dokumentären Dora på Lammholm, i vilken man under ett år får följa med 87-åriga Dora och hennes ensamma liv på holmen.

Som ni kanske anar rör det sig varken om en actionthriller eller en kärlekshistoria, utan ett möte med livet som därmed oförhappandes blir just det: en actionthriller och en livslång kärlekssaga. Dora och hennes ö där hon bor utan rinnande vatten. Utan mänskligt sällskap. Där hon sätter sin potatis och sina morötter om våren och tar upp dem till hösten. Där hon dag efter dag bär in vatten och ved. Pyntar med björkris i taket till midsommar och i sin stilla ensamhet sjunger julsånger i december. Naturligtvis blir det action för utan den skulle hon inte överleva på egen hand. Samtidigt som det blir kärlek för utan den skulle hon inte välja att stanna kvar.

Ingen action här dock. Sonen klagar på att vi aldrig gör något spääähännande eller rohoooligt. Själv tycker jag att det är fullt tillräckligt spännande när man  klockan 8 en beckmörk morgon går där på vägen och inser att man (jag) glömde reflexvästen. Tänk om plogbilen kommer, va?

Då snackar vi spänning.

 

 

Att förverkliga sina drömmar

För tre nätter sedan fick jag barn. Igen. Eller egentligen kom jag aldrig så långt att jag faktiskt fick det där barnet, men jag var åtminstone inlagd på BB. Tyvärr vaknade jag innan jag så att säga kom till slutklämmen och kan därför inte säga något om kön eller andra viktiga detaljer. Ändå känner jag ännu lyckokänslan i mig.

För två nätter sedan var min man på hemligt uppdrag över Sibirien. Exakt var hade han inte kunnat berätta för mig, inte heller vad uppdraget gick ut på. Vid midnatt kontaktade han mig för att säga att allt hade gått bra, men strax efteråt störtade den helikopter som han like a real man flög lågt under ryska arméns radar. Jag hörde nödanropen men kunde inte göra något. Och när jag skulle ringa efter hjälp så hade jag ingen aning om vart jag skulle sända räddningspersonalen. Som jag sa: hemligt uppdrag.

För en natt sedan var jag så kär, fånig och till mig, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. I vem vet jag dessvärre inte eftersom jag aldrig såg personens ansikte, men jag kunde känna tonårsdesperationen inom mig. Ni kanske minns hur det var när man nästan inte kunde andas när just ”han” såg på en? Precis så var det.

Och nu undrar ju jag: vad betyder det här? Vem eller vad vill säga mig något? Kommer jag kanske att bli tvåbarnsmamma i andra halvan av mitt liv? Bor det en undercover helikopterpilot och thrilling agent i min man? Eller en desperat och kärlekstörstande fjortis i mig?

Åh, alla dessa frågor! Och med det kanske den största frågan av dem alla:

vågar jag somna inatt?