Allt att vinna – allt att förlora

Knowledge is an unending adventure at the edge of uncertainty.

Jacob Bronowski

I dessa dagar, när så många mänskor säger sig kunna och veta så mycket. Och när så många mänskor tvärsäkert uttalar sig i olika komplicerade ärenden, har jag svårt att finna utrymme och plats för mina tankar. Det är inte det att jag inte skulle kunna eller veta. Ibland tror jag att jag till och med vet en hel del. Det är snarare det att jag så att säga slagits av vidden av världen. Ju mer jag lär mig och vet – desto mer inser jag hur mycket som jag inte vet. Och hur mycket jag har kvar att lära mig om hur världen fungerar. Därför försöker jag, så långt som det är möjligt, att hålla mig från att uttala ”absoluta sanningar”.

Ta exempelvis fusionsfrågan Korsholm – Vasa. Det har sagts att vi har allt att vinna på en fusion. Att vi blir större och starkare. Men också motsatsen har uttalats: att vi har allt att förlora och att det ur en fusion aldrig kommer att födas något gott. Själv aktar jag mig för att vara lika kategorisk. Naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att förlora och naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att vinna. Såväl Korsholm som Vasa.

Men idag verkar det tyvärr vara populärt att anklaga. De som är positiva till en fusion anklagas för att inte bra nog kunna motivera sin iver: ”att bli större är inget motiv”. De som i negativa ordalag tidigare uttalat sig om fusion men röstat för förhandlingar, anklagas för att ha låtit sig övertalas och köpas. Underförstått att de inte har förmåga att tänka själva. Medan de som är mot förhandlingar anklagas för att vara protektionister. Och visionslösa bakåtsträvare.

Men alla är vi ändå mänskor som försöker göra vårt bästa. Är det kanske så att ”vårt bästa” ganska sällan uppfattas som någon annans bästa? Hur goda intentioner vi än har. Varför är det så?

Under min egna time-out, den alltför korta julledigheten, grubblade jag en hel del på det här och vill peka på en del saker som jag upplever som problematiska. Observera: det här är mina grubblerier, man måste inte hålla med. Men man behöver heller inte vifta med fulfingret och säga ”herregud så dum och blåögd hon är, den där Ahlbäck”. Istället får man gärna kommentera och säga hur man själv tänker.

Jag tror: att mycket handlar om (brist på) förtroende och rädslor. Befogade sådana men även mindre befogade sådana. Dessutom tror jag att vi ironiskt nog delar många av rädslorna, men att lösningarna ser olika ut för oss. Här finns mycket annat också, men jag tror att vi börjar med de här två.

Om vi hela tiden tänker att de personer vi pratar eller förhandlar med kommer att hugga oss i ryggen så fort vi vänder ryggen till (vare sig personerna finns i egen kommun eller hos grannen) – så kommer vi aldrig att ha möjlighet till ett genuint samarbete. Om vi till exempel är fullt övertygade om att Vasa kommer att bränna alla svenska dokument på bål och införa obligatorisk finska i samtliga organ i samma sekund som tre år har passerat och avtalstiden är över, då ska vi inte försöka skapa något tillsammans. Om vi å andra sidan vågar drista oss att tro på att det finns en gemensam vilja att hävda oss i en nationell hård konkurrens. Om vi vågar tro på att finlandssvenskan eventuellt har en större chans att överleva om vi är fler som står upp för den, såväl svenska- som finskatalande, då behöver vi göra detta uppriktiga förhandlingsförsök.

Sen får vi se hur långt det räcker, ända till fusion – eller så inte.

Nighty Night,

Linda Blue Eyes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trög, trägre, trägen

Allt är tillfälligt, till och med livet, sa han så klokt på gårdagens sammankomst, Norrbacks Ole. Tillsammans med andra talare och deltagare inflikade han som moderator en hel del annat tänkvärt också. Så pass mycket att min egen tankeverksamhet inte riktigt hann med, vilket tyvärr resulterade i att jag satt där och antecknade istället för att öppna munnen och säga hur jag ser på saker och ting i allmänhet och fusionsförhandlingar i synnerhet.

Så förlåt förlåt en trögtänkt själ, efter en inledande (men absolut inte avslutad) bearbetning får ni tankarna i den här formen istället.

Samhällsutveckling. Globalisering. Nationalism. Mångkulturalism. Integration. Segregation.  Lågkonjunktur. Högkonjunktur. Enspråkigt. Tvåspråkigt. Flerspråkigt. Demografisk utveckling. Downshifting. Omställning. Digitalisering. Upshifting. Egnahemshusboende. Höghusboende. Meningssökande. Karriärmöjligheter. Småföretag. Globala företag. Landsbygdsnära. Stadsnära. Kulturnära. Mänskonära. Offentlig service. Privat service. Vård. Omsorg. Vi. Ni. De. Jag.

Så mycket och än mer ryms det i en värld där fokus och behov förändras enligt tid. Vad vi behöver, vad vi vill, vilka trender som råder, vem som styr, vad som styr. Vill vi mer eller vill vi mindre? Vill vi ha trygghet och kända ramar eller söker vi förändring och utmaning. Tror vi kanske att det enda sättet att skapa trygghet och framtid är genom förändring eller är vi övertygade om motsatsen?

Knappast kommer någon av oss att någonsin veta säkert. Livet är tillfälligt, som Ole sa. Kanske är det just därför som vi arbetar så hårt för att skapa något slag av beständighet? Vår före detta minister sa även att man kan se ett starkt revirtänkande i våra finlandssvenska hoods. Det är naturligtvis gott att värna om sig och sitt, men om tillvaron i stort går ut på just detta: att känna sig tvingad att skydda sina egna intressen. Var är då tiden och utrymmet för att göra annat?

När det gäller kommunfusioner har inget beslut fattats om att göra en sådan. Inget. Däremot har ett beslut fattats om förhandling två parter emellan, för att se hur en sådan konstellation skulle kunna utformas. Inte på så vis att en kommun villkorslöst sugs upp av en annan, utan så att de båda tillsammans skulle bilda en helt ny kommun. Med större samhällsstrukturer kunde man skapa en större beredskap att allokera pengar dit de just då behövs. Det sa han också, Ole. Samtidigt som han sa att under hans politiska tid fördelades inte medel utgående från befolkningsunderlag.

Så hur tänker vi då? För eller emot? Ja eller nej? Landsbygd eller stad? Smått eller stort? Svenska eller finska?

Även om förhandlingarna är en omfattande och resurskrävande apparat att köra igång. Även om den här tiden inte är den mest idealiska då vi inte vet om SOTE landar 2020 eller tjugohundra-aldrig. Och även om vi inte vet utgången på allt det förarbete som kommer att göras, så kunde man kanske försöka tänka sig (och det här är ett försiktigt förslag) att förhandlingarna ändå fyller något slag av syfte. Nu ser vi – kommunen och staden – över hur vi arbetar, vår förvaltning, våra strukturer, vilken typ av service vi ger våra kommuninvånare och hur vi gör det, vilka framtidsvisioner vi har och hur vi tänker oss förverkliga dem. Vi gör det med nya ögon och för invånarna. Ett enormt lagarbete som inkluderar allt från förtroendevalda, tjänstemän och personal till kommuninvånarna själva, företag och föreningar.

På gårdagens möte hade vi en hel matsal fylld av deltagare. Inte under något av de tidigare åren (dvs som jag har varit aktivt med vilket iofs inte är så värst länge) har så många slutit upp till ett möte som SFP arrangerat. Frågan engagerar och berör, man vill påverka och det ges möjlighet till det. För att processen ska kunna genomföras på ett gott sätt och för att demokratin ska förverkligas är det till och med ett krav.

Vi vet inte slutresultatet, hur skulle vi kunna göra det när vi ännu är i det skedet att vi formulerar frågorna? Men oavsett hur det resultatet kommer att se ut, så menar jag att vi efteråt kommer att ha vunnit något.  Som jag ser det kan det aldrig vara fel att med andra ögon betrakta det man gör. Det kan heller aldrig vara fel att engagera sig i sin närmiljö och det samhälle man lever i. Och kunde vi ännu till göra det utan att använda oss av hotbilder eller glansbilder, så har vi möjlighet att göra ett riktigt gott arbete.

När vi sen kommer så långt att alla har sagt sitt och vi har ett avtal att begrunda och ta ställning till, så gör vi så. Då har vi fortsättningsvis två alternativ: fortsätta gemensamt eller sida vid sida. Och om vi väljer att göra det senare så har förhoppningsvis processen ändå lett fram till att vi kan göra det på ett bättre sätt än tidigare. Men om man i Korsholm och Vasa besluter att man vill gå hela vägen, så är det ändå inte vi som har det sista ordet utan stadsrådet, som kommer att kika på om den nya kommunen uppfyller  målsättningarna för en kommunfusion, vilket heller inte är sådär bara.

Livet är tillfälligt. Världen och samhället förändras. Och det är upp till oss hur vi förhåller oss till och möter den förändringen. Inte nödvändigtvis genom att också förändra oss själva, men genom att våga ifrågasätta och granska det vi håller på med.

Tack och hej – leverpastej.