Makt och annat tänkvärt

För några timmar sedan informerades vi om att vår tidigare president Mauno Koivisto har avlidit. Koivisto som gjorde en ”klassresa av rang” och var en man som gick hem hos många av oss, arbetade aktivt för att minska presidentens makt. I motsats till det arbete han gjorde kunde vi i onsdags läsa om Donald Trump som avskedat chefen för FBI eftersom ”he wasnt’t doing a good job”. Det vill säga han gjorde kanske inte det som Trump ville att han skulle göra. Allt detta … om makt.

Makt är en svår fråga. Vem förtjänar den? Till vem ska vi våga ge makten? Vem bryr sig inte om att makt utan tar den? Och vem behärskar (på riktigt) den makt som blir dem givna eller den makt som de själva tar? Dagligen kämpar vi på olika nivåer: kommunal, regional, nationell och internationell. För att synas. Ha något att säga till om. Och gott och väl är det, så länge vi inte söker makten för vår egen skull, utan för att vi verkligen bär på en tanke om att vi vill och kan åstadkomma någonting som fler än en (vi själva) kan dra nytta av.

Det sägs att makt föder makt, men mest av allt borde makt kanske föda ansvar. Och när det gäller det har vi mycket att göra än. Som mänskor. Vuxna. Professionella. Föräldrar.

Efter nästan en vecka på lägerskola tillsammans med Finlands framtid, dvs en hel hög med barn/unga i åldern 11-13, ser man hur viktigt det är att någon finns där för att visa vägen. Och är inte det kanske det svåraste som finns? Att visa just denna väg utan att ändå cementera den som den enda. Att stöda dem och peka på de val som måste göras. Vad som är viktigt i det gemensamma livet. Vad som är nödvändigt att tänka på när man tillsammans försöker uppnå något. Att påminna om att man aldrig kan höja sig själv genom att sänka någon annan.

Aldrig.

Och vad som är kanske mest fascinerande för mig är att trots att man rör sig inom många områden och bland olika åldrar, så är det fortfarande de här frågorna som är de mest centrala: hur är vi med varandra? Hur ska vi få det att gå ihop? Hur ska vi på bästa sätt komma framåt?

Nog är det ganska spännande.

Ändå.

 

Vindöga och jag

IMG_20170505_163641_239

Hur har någon kunnat göra så? Döpa båtstackaren till ”Vindöga”? Hon kan väl inte rå för att hennes lanternor är något sneda? Under gårdagens promenad längs kajen i Stockholm blev jag mycket förorättad å hennes vägnar. Över hur man behandlat henne. Över oss mänskovarelser som så vårdslöst handskas med ord och benämningar. Över det faktum att vi dels har så svårt för att sätta oss in i någon annans situation, och dels alltför ofta glömmer att se helheten och begrunda det vi har framför oss.

Varför lär vi oss aldrig? tänkte jag.

Men mitt i all min upprördhet insåg jag att det ju inte alls var frågan om någon brist på empati. Inte heller var det någon form av lyteskomik. Båten måste ju i rimlighetens namn heta Vindöga som i: den punkt på horisonten varifrån vinden synes blåsa. Ett mycket passande och vackert namn alltså.

Så jag behövde inte ringa rederiet. Eller pressen. Eller skrika högt på fejjan att HUR I HELA FRIDENS NAMN  TÄNKER NI? Utan jag fick lugnt tassa vidare, några lärdomar rikare: titta ordentligt på det du har framför dig. Lyssna ordentligt till det du hör. Vad ser du – vad hör du? Vad har hänt som har lett fram till det här –  varför ser och hör du det? Och tänk sedan efter innan du öppnar munnen, lyfter pennan eller hamrar på tangenterna.

Och skulle det vara så att man råkar ut för att någon faktiskt kallar en Vindöga, är det troligtvis bäst att först försöka konfrontera personen ifråga, mano a mano. Antingen finns det någon slags motivering bakom det hela, eller så finns det ingenting (som i mitt Vindöge-fall). Alltför ofta missuppfattar vi varandra, missuppfattningar som kan få obehagliga (och många gånger onödiga) proportioner.

Ingen av oss är nämligen sådär hoppsanhejsan på att handskas med ord eller varandra. Men med det inte sagt att vi inte skulle kunna bli bättre.

Där har vi något att jobba på i många olika sammanhang, typ i  …. politiken?

Jag tycker att vi börjar idag.

Fusionera: ”sammanslå, förena”

Det sägs att man inför ett val ska tala klarspråk. Att man tydligt ska framföra sin åsikt. De som för fram vikten av detta tycks ibland vara av den uppfattningen att det finns personer som undviker klarspråket i förhoppningen om att få fler röster och att: ”sen när de har fått sina röster kör de ändå sitt eget race”.

Själv tycker jag också att man ska tala klarspråk men inte av just den orsaken. Utan för det att man som förtroendevald för någon annans talan. Jag och mina medkandidater måste uttrycka hur vi tänker så att vi ger väljarna möjlighet att rösta på den person som mest motsvarar de egna åsikterna. Att då hymla inför valet vinner varken vi eller väljarna på. Det borgar bara för fyra års missnöje från vardera hållet.

Men när det gäller ”klarspråket” råkar åtminstone jag ha ett handikapp, eller flera egentligen. För det första är jag belastad med en (alltför) stor inlevelseförmåga. Jag är empatisk. Och diplomatisk. Som tidigare praktiker (vårdare, jag sa ju empati) har jag nu utbildat mig på högskolenivå och kan lägga också akademiker till listan av sådant som ytterligare påverkar hur jag formar mina åsikter. Jag har lärt mig att vrida och vända på olika fenomen. Att undvika subjektivitet och istället på bästa sätt belysa olika sidor.

Mitt klarspråk är alltså inte var mans klarspråk och för det får ni ursäkta mig. Säkta, som Rudyard Kiplings elefant sa i fabeln. Men nu tänker jag ändå göra det bästa för att prata det klaraste språk jag kan när det gäller fusionstankarna mellan Vasa och Korsholm.

Under de senaste veckorna har olika begrepp myntats: fusionsivrare, självständighetsivrare, protektionister, fusionister och än mer därtill. Och då blir ju jag lite sur för där finns ju inget begrepp för mig och många andra med mig som kanske ännu inte har huggit sin ståndpunkt i sten. Som fortfarande håller på och bildar sig en uppfattning. Som helt enkelt inte har kommit lika långt i tankearbetet ännu. Märkväl: många av er har under lång tid varit politiker eller politiskt intresserade och har haft denna tid att komma fram till de tankar om förbättring alternativt försämring som ni i olika sammanhang uttrycker. Efter första perioden är jag inte riktigt där ännu. Ändå gör jag mitt bästa för att hysa respekt för era åsikter och den sammanlagda erfarenhet som ni alla besitter.

I grannstaden har vi vår riksdagsman (ja jag säger vår, jag räknar honom också till min) som med passion arbetar för Vasaregionen. Jag uppskattar hans engagemang och är imponerad av att det finns personer som orkar, vill och kan jobba så intensivt för oss och det som han brinner för. I samma stad finns också många andra driftiga och kunniga politiker som jag i olika sammanhang lärt känna .

I min egen kommun har vi en hel palett av kunniga förtroendevalda som befinner sig inom politiken därför att de känner att de har en uppgift. Många har också där varit med länge och har haft tid och förmåga att bilda sig välgrundade åsikter. Vi har fiffiga mänskor från de flesta yrkeskategorier och temperament i olika skalor och utförande. I vår politiska ledning har vi både eftertänksamma personer och personer som helst skulle lägga i en högre växel.

Och läs nu noga: jag delar inte alltid era åsikter, men jag uppskattar er alla. Verkligen.

Men tillbaka till huvudspåret: en fusion. Starkt förenklat tror jag mig veta följande:

Vasa och Korsholm har alltid behövt varandra och kommer alltid att göra så.

Korsholmarna shoppar i Vasa.

Vasaborna njuter av naturen i Korsholm.

Vi får alla vård på samma sjukhus.

Vi utbyter arbetskraft åt båda hållen, av naturliga orsaker är det en större andel korsholmare som arbetar i Vasa än tvärtom. Ingenjörer från Korsholm är med och skapar energiklustrets framgångar. Vårdare från Korsholm och andra närliggande kommuner är med och tar hand om våra patienter.

För att nu nämna en bråkdel av det vi just nu delar och har gemensamt.

Det kanske största frågetecknet för mig och som jag ännu kämpar med är språket. Vasa har en majoritet av finsktalande – Korsholm av svensktalande. Vid en fusion skulle förhållandena ändras, det är matematik och ofrånkomligt. Och jag är medveten om att Vasas svensktalande och många finsktalande välkomnar oss med öppna armar, det vill säga de som nu är engagerade i politik och näringsliv. Ändå är dessa personer precis som alla andra utbytbara. Från Korsholms håll skulle vi naturligtvis också vara med och arbeta fram det gemensamma, men där är det samma sak, vi är lika utbytbara. Vad händer när alla dessa personer inte längre är med och påverkar i ett Finland som alltmer tränger in svenskan i ett hörn?

Det som ytterligare upptar mina tankar är de reformer som är på gång, hur kommunerna kommer att se ut och vilka uppgifter de kommer att ha efter det. Vilken funktion har kommungränserna då? Hur går det med närdemokratin, våra byar? Kommer fusioner ens att behövas när vi kommer så långt eller kan vi jobba för gemensam sak ändå? Bör vi sammanslå eller är det tillräckligt att förena våra och regionens intressen för att skapa en välmående, konkurrenskraftig och energisk region?

Så låt mig nu föra fram en liten tankeställare till alla er som kommit längre i tankearbetet än mig:

Intentionen att inför kommunalvalet lyfta fusionsfrågan och föra något slags resonemang, har varit god. Att se över hur vårt nuvarande och framtida samarbete ska se ut. Men förbanne mig om inte groparna ställvis har grävts djupare. Nu om inte förr är det dags att tänka på hur vi lägger fram våra åsikter. Inte bara vi politiker utan också alla andra personer som ger sig in i debatten. Vi behöver inte bryta arm utan:

Prata och skriv. Hövligt. Med och om varandra. Vi har många politiker som har ändrat ståndpunkt gällande fusioner och det är stort att kunna ändra sig, hade jag en hatt skulle jag lyfta på den Men precis som i allt upplysningsarbete kan man inte begära att alla andra finner ljuset samtidigt. Man kan och ska konstruktivt prata för sin sak, men därefter gäller att vänta in oss saktfärdiga.

Och till alla som för tillfället gräver ner sig i sin Korsholm för alltid grop – det vet vi inte. Vi vet inte hur läget och världen ser ut om några år. Vi måste kunna följa med vår tid och vara öppna för förändringar.

Så att: lägg undan spadarna. Skaffa murslevar istället och så försöker vi lägga en konstruktiv sten åt gången. Det finns många fler saker att diskutera:

Tillsammans.

Politik – vad är problemet?

Efter några år som aktiv kommunalpolitiker ser jag så småningom slutet på den här tiden av mitt liv. Slutet, säger jag, eftersom jag inte ämnar fortsätta utan kommer att stiga av efter en period.

Varför? Frågar man mig. Detsamma frågar jag mig själv. Jag tror på det system som byggts upp och som enligt mig bygger på förtroende och ansvar. Ömsesidigt sådant. Att vi med jämna mellanrum väljer nya representanter som har som uppgift att se till allas våra intressen. Som vill vara med och bygga upp någonting gemensamt gott för alla kommuninvånare. Det tror jag på.

Problemet som jag ser det nu är att vi idag missar hela poängen. Att vi inte ser till allas bästa utan tänker alldeles för snävt. För kortsiktigt. För självcentrerat. Att de flesta av oss koncentrerat  drar åt våra enskilda håll och därmed helt missar den stora bilden.

Så istället för att stå där i händelsernas centrum och mitt i den dragkamp som försiggår kring krympande kommunala medel, vill jag ta ett steg tillbaka och mana till lugn och eftertanke kring hur vi ska få det här att fungera. Eftertanke kring det faktum att vi kanske måste lyfta våra blickar. Utvidga tanken. Inte stänga in och bevara ”bara för att det alltid varit så”, utan tänka nytt för att det ibland är vad som krävs. Så att säga tänka nytt enligt gammalt mönster: vad har de flesta av oss mest nytta av?

Inte jag. Vi.

/ Linda