Allt att vinna – allt att förlora

Knowledge is an unending adventure at the edge of uncertainty.

Jacob Bronowski

I dessa dagar, när så många mänskor säger sig kunna och veta så mycket. Och när så många mänskor tvärsäkert uttalar sig i olika komplicerade ärenden, har jag svårt att finna utrymme och plats för mina tankar. Det är inte det att jag inte skulle kunna eller veta. Ibland tror jag att jag till och med vet en hel del. Det är snarare det att jag så att säga slagits av vidden av världen. Ju mer jag lär mig och vet – desto mer inser jag hur mycket som jag inte vet. Och hur mycket jag har kvar att lära mig om hur världen fungerar. Därför försöker jag, så långt som det är möjligt, att hålla mig från att uttala ”absoluta sanningar”.

Ta exempelvis fusionsfrågan Korsholm – Vasa. Det har sagts att vi har allt att vinna på en fusion. Att vi blir större och starkare. Men också motsatsen har uttalats: att vi har allt att förlora och att det ur en fusion aldrig kommer att födas något gott. Själv aktar jag mig för att vara lika kategorisk. Naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att förlora och naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att vinna. Såväl Korsholm som Vasa.

Men idag verkar det tyvärr vara populärt att anklaga. De som är positiva till en fusion anklagas för att inte bra nog kunna motivera sin iver: ”att bli större är inget motiv”. De som i negativa ordalag tidigare uttalat sig om fusion men röstat för förhandlingar, anklagas för att ha låtit sig övertalas och köpas. Underförstått att de inte har förmåga att tänka själva. Medan de som är mot förhandlingar anklagas för att vara protektionister. Och visionslösa bakåtsträvare.

Men alla är vi ändå mänskor som försöker göra vårt bästa. Är det kanske så att ”vårt bästa” ganska sällan uppfattas som någon annans bästa? Hur goda intentioner vi än har. Varför är det så?

Under min egna time-out, den alltför korta julledigheten, grubblade jag en hel del på det här och vill peka på en del saker som jag upplever som problematiska. Observera: det här är mina grubblerier, man måste inte hålla med. Men man behöver heller inte vifta med fulfingret och säga ”herregud så dum och blåögd hon är, den där Ahlbäck”. Istället får man gärna kommentera och säga hur man själv tänker.

Jag tror: att mycket handlar om (brist på) förtroende och rädslor. Befogade sådana men även mindre befogade sådana. Dessutom tror jag att vi ironiskt nog delar många av rädslorna, men att lösningarna ser olika ut för oss. Här finns mycket annat också, men jag tror att vi börjar med de här två.

Om vi hela tiden tänker att de personer vi pratar eller förhandlar med kommer att hugga oss i ryggen så fort vi vänder ryggen till (vare sig personerna finns i egen kommun eller hos grannen) – så kommer vi aldrig att ha möjlighet till ett genuint samarbete. Om vi till exempel är fullt övertygade om att Vasa kommer att bränna alla svenska dokument på bål och införa obligatorisk finska i samtliga organ i samma sekund som tre år har passerat och avtalstiden är över, då ska vi inte försöka skapa något tillsammans. Om vi å andra sidan vågar drista oss att tro på att det finns en gemensam vilja att hävda oss i en nationell hård konkurrens. Om vi vågar tro på att finlandssvenskan eventuellt har en större chans att överleva om vi är fler som står upp för den, såväl svenska- som finskatalande, då behöver vi göra detta uppriktiga förhandlingsförsök.

Sen får vi se hur långt det räcker, ända till fusion – eller så inte.

Nighty Night,

Linda Blue Eyes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trög, trägre, trägen

Allt är tillfälligt, till och med livet, sa han så klokt på gårdagens sammankomst, Norrbacks Ole. Tillsammans med andra talare och deltagare inflikade han som moderator en hel del annat tänkvärt också. Så pass mycket att min egen tankeverksamhet inte riktigt hann med, vilket tyvärr resulterade i att jag satt där och antecknade istället för att öppna munnen och säga hur jag ser på saker och ting i allmänhet och fusionsförhandlingar i synnerhet.

Så förlåt förlåt en trögtänkt själ, efter en inledande (men absolut inte avslutad) bearbetning får ni tankarna i den här formen istället.

Samhällsutveckling. Globalisering. Nationalism. Mångkulturalism. Integration. Segregation.  Lågkonjunktur. Högkonjunktur. Enspråkigt. Tvåspråkigt. Flerspråkigt. Demografisk utveckling. Downshifting. Omställning. Digitalisering. Upshifting. Egnahemshusboende. Höghusboende. Meningssökande. Karriärmöjligheter. Småföretag. Globala företag. Landsbygdsnära. Stadsnära. Kulturnära. Mänskonära. Offentlig service. Privat service. Vård. Omsorg. Vi. Ni. De. Jag.

Så mycket och än mer ryms det i en värld där fokus och behov förändras enligt tid. Vad vi behöver, vad vi vill, vilka trender som råder, vem som styr, vad som styr. Vill vi mer eller vill vi mindre? Vill vi ha trygghet och kända ramar eller söker vi förändring och utmaning. Tror vi kanske att det enda sättet att skapa trygghet och framtid är genom förändring eller är vi övertygade om motsatsen?

Knappast kommer någon av oss att någonsin veta säkert. Livet är tillfälligt, som Ole sa. Kanske är det just därför som vi arbetar så hårt för att skapa något slag av beständighet? Vår före detta minister sa även att man kan se ett starkt revirtänkande i våra finlandssvenska hoods. Det är naturligtvis gott att värna om sig och sitt, men om tillvaron i stort går ut på just detta: att känna sig tvingad att skydda sina egna intressen. Var är då tiden och utrymmet för att göra annat?

När det gäller kommunfusioner har inget beslut fattats om att göra en sådan. Inget. Däremot har ett beslut fattats om förhandling två parter emellan, för att se hur en sådan konstellation skulle kunna utformas. Inte på så vis att en kommun villkorslöst sugs upp av en annan, utan så att de båda tillsammans skulle bilda en helt ny kommun. Med större samhällsstrukturer kunde man skapa en större beredskap att allokera pengar dit de just då behövs. Det sa han också, Ole. Samtidigt som han sa att under hans politiska tid fördelades inte medel utgående från befolkningsunderlag.

Så hur tänker vi då? För eller emot? Ja eller nej? Landsbygd eller stad? Smått eller stort? Svenska eller finska?

Även om förhandlingarna är en omfattande och resurskrävande apparat att köra igång. Även om den här tiden inte är den mest idealiska då vi inte vet om SOTE landar 2020 eller tjugohundra-aldrig. Och även om vi inte vet utgången på allt det förarbete som kommer att göras, så kunde man kanske försöka tänka sig (och det här är ett försiktigt förslag) att förhandlingarna ändå fyller något slag av syfte. Nu ser vi – kommunen och staden – över hur vi arbetar, vår förvaltning, våra strukturer, vilken typ av service vi ger våra kommuninvånare och hur vi gör det, vilka framtidsvisioner vi har och hur vi tänker oss förverkliga dem. Vi gör det med nya ögon och för invånarna. Ett enormt lagarbete som inkluderar allt från förtroendevalda, tjänstemän och personal till kommuninvånarna själva, företag och föreningar.

På gårdagens möte hade vi en hel matsal fylld av deltagare. Inte under något av de tidigare åren (dvs som jag har varit aktivt med vilket iofs inte är så värst länge) har så många slutit upp till ett möte som SFP arrangerat. Frågan engagerar och berör, man vill påverka och det ges möjlighet till det. För att processen ska kunna genomföras på ett gott sätt och för att demokratin ska förverkligas är det till och med ett krav.

Vi vet inte slutresultatet, hur skulle vi kunna göra det när vi ännu är i det skedet att vi formulerar frågorna? Men oavsett hur det resultatet kommer att se ut, så menar jag att vi efteråt kommer att ha vunnit något.  Som jag ser det kan det aldrig vara fel att med andra ögon betrakta det man gör. Det kan heller aldrig vara fel att engagera sig i sin närmiljö och det samhälle man lever i. Och kunde vi ännu till göra det utan att använda oss av hotbilder eller glansbilder, så har vi möjlighet att göra ett riktigt gott arbete.

När vi sen kommer så långt att alla har sagt sitt och vi har ett avtal att begrunda och ta ställning till, så gör vi så. Då har vi fortsättningsvis två alternativ: fortsätta gemensamt eller sida vid sida. Och om vi väljer att göra det senare så har förhoppningsvis processen ändå lett fram till att vi kan göra det på ett bättre sätt än tidigare. Men om man i Korsholm och Vasa besluter att man vill gå hela vägen, så är det ändå inte vi som har det sista ordet utan stadsrådet, som kommer att kika på om den nya kommunen uppfyller  målsättningarna för en kommunfusion, vilket heller inte är sådär bara.

Livet är tillfälligt. Världen och samhället förändras. Och det är upp till oss hur vi förhåller oss till och möter den förändringen. Inte nödvändigtvis genom att också förändra oss själva, men genom att våga ifrågasätta och granska det vi håller på med.

Tack och hej – leverpastej.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att utmanas

knäckt

Under de dagar som gått har jag försökt se på olika insändare och blogginlägg som jag gjort kring kommunfusioner i allmänhet och en kommunfusion mellan Korsholm och Vasa i synnerhet. Som många av er kanske är medvetna om så betraktades det som en stor fråga inför kommunavalet och i många sammanhang blev man tillfrågad om vad och hur man tänker.

För mig var det så att jag vid flera tillfällen försökte visa på att det inte är en så enkel fråga att man kan svara ett definitivt ja eller nej. I februari 2017 skrev jag i Vasabladet till exempel så här:

”Ta nu exempelvis kommun­sammanslagningar. Det jag i nuläget kan säga är att jag tror på att man alltid är starkare tillsammans. Att man genom att samarbeta alltid kommer längre än när man arbetar ensam. Och att vi här i vår lilla del av världen – som faktiskt är så liten att större delen av jordens befolkning knappt har en aning om att vi existerar – måste våga vara beroende av varandra. Kommungränserna ska inte få hejda oss utan vi måste kunna­ se den större bilden och se hur vi kan dra nytta av varandra.

Ändå vet jag inte om det här bäst ­låter sig göras genom att slå ihop kommuner.”

I olika blogginlägg har jag också skrivit att jag gärna skulle se att man ger varandra utrymme för att tänka. Det vill säga utrymme åt oss som inte varit med lika länge som våra äldre kollegor, så att vi kan klura ut hur det hela hänger ihop. Det är nämligen inte bara i Finland som vi nu söker strukturer för hur vi bäst ska kunna fungera. Detsamma görs i Norden, Europa och världen. Likväl fortsatte debatten, så som den naturligtvis ska göra i en demokrati, men med den följde det som vi mänskor tyvärr tycker så mycket om – att lägga etiketter på varandra.

I ett blogginlägg i mars skrev jag så här:

”Under de senaste veckorna har olika begrepp myntats: fusionsivrare, självständighetsivrare, protektionister, fusionister och än mer därtill. Och då blir ju jag lite sur för där finns ju inget begrepp för mig och många andra med mig som kanske ännu inte har huggit sin ståndpunkt i sten. Som fortfarande håller på och bildar sig en uppfattning. Som helt enkelt inte har kommit lika långt i tankearbetet ännu. Märkväl: många av er har under lång tid varit politiker eller politiskt intresserade och har haft denna tid att komma fram till de tankar om förbättring alternativt försämring som ni i olika sammanhang uttrycker. Efter första perioden är jag inte riktigt där ännu. Ändå gör jag mitt bästa för att hysa respekt för era åsikter och den sammanlagda erfarenhet som ni alla besitter.”

I det här skedet behöver jag också påpeka att jag varit delaktig i en insändare där ett tydligt nej till fusion uttrycktes. Då med hänvisning främst till de stora reformer som är på gång samt de domänförluster som nu sker för det svenska språket. Det vill säga att ”nejet” hänförde till att man åtminstone under den följande fullmäktigeperioden vill arbeta för en självständig kommun. Jag har också i kommunstyrelsen anmält avvikande åsikt till den beslutsformulering som i juni lades fram i samma ärende, dvs att förhandlingar skulle inledas. Men efter detta har den nationella spelarenan förändrats då man i högre organ insett att reformarbetet kräver betydligt längre tid än man hittills insett. En insikt som gjort att tidtabellen förlängts. När det gäller domänförlusterna för det svenska språket kommer det att få ett helt inlägg senare.

Nåväl. Om ni nu har orkat läsa så här långt så ska jag passa på att ge er mina senaste breaking news: JAG VET FORTFARANDE INTE OM DET HÄR ÄR EN FIFFIG TID ATT GÖRA DET HÄR PÅ! Jag vet inte ens om det någonsin är det! Fatta!

Men eftersom jag i mångas ögon nu ses som (och även uttalas som) en svikare – eller kappvändare som favoritordet är – så tänkte jag att det är lika bra att än en gång förklara (obs: inte försvara) mina handlingar. Någon annan kan jag i det här läget inte prata eller ta ansvar för.

I fullmäktigesalen framförde jag, att eftersom det visat sig att en majoritet nu vill se vad en fusion rent konkret skulle kunna innebära, så menar jag att vi inte längre kan gå förbi frågan. Politik är ofrånkomligen ett lagspel där olika partier, kommundelar, invånare och viljor ska spela tillsammans. Oavsett om man anser det vara fel tidpunkt. Oavsett om man anser att vi lever i en bra kommun, för det vet jag att vi alla kan vara överens om. Och oavsett om vi har de stora reformerna på gång – så vi behöver vi på något sätt ta tag i det hela. Och ifall vi gör det så behöver alla vara involverade: både de som är övertygade om att fusion är ”den enda utvägen” och de som menar att staden och kommunen istället vinner på att fortsätta sida vid sida. Allas åsikter och erfarenheter behövs i förhandlingsarbetet. Och observera, när jag tidigare skrev ”ta tag i frågan” så menar jag inte att vi schlabamm ska gå ihop, utan riktigt på riktigt se över vilket eventuellt mervärde som skulle kunna finnas här. För Korsholm. För Vasa. Efter det tar vi ställning till det hela.

I juli när de här frågorna än en gång diskuterades på Facebook och det hela av olika orsaker slutade i pressen sade jag så här:

”- Jag är övertygad om att vi alla har samma slutmål, det vill säga att den här kustremsan ska vara så bra som möjligt att bo på, just nu är vi bara lite oense om hur vi ska göra det, säger Ahlbäck.”

Och vet ni – det tror jag ännu! Jag tror dessutom att vi vinner på att försöka nå just det målet utan att ge varandra fula etiketter. Utan att gräva ner oss i dessa evinnerliga diken. Världen och Finland förändras, nu är det upp till alla oss att tillsammans se på hur och i vilken form vi vill möta den förändringen.

Avslutningsvis vill jag lägga fram en liten tankeställare när det gäller förtroenden, val och kappvänderi (ny böjningsform, jag kom på den nyss): För egen del vill jag gärna tro att när man röstar på någon så gör man det utgående från fler aspekter än den vilken åsikt kandidaten har i enbart en fråga. Jag vill tro att det är personen som helhet som avgör. Det vill säga att man kanske ser att just den personen har en uppriktig önskan att göra sitt bästa för sammanhanget och samhället.

Å andra sidan är det vad jag tror, jag vet ju inte hur ni andra har det.

 

 

 

 

 

Juha och Jag

Egentligen har vi inte mycket gemensamt, Juha och jag. Jag menar: han är man, jag är kvinna. Han har glasögon medan jag är utan. Och no offence till dig Juha, men jag har mer hår. Ännu åtminstone.

Juha och jag tillhör olika partier. Vi har olika modersmål och klädsmak (kostym varenda dag – Juha?). Och tillhör olika religiösa samfund, eller vad den rätta termen nu är. Han är laestadian och jag är vardagslutheran, det vill säga att jag liksom alltför många med mig, tror mest vid skolavslutningar, jul och påsk. Eller när mänskor jag älskar dör och jag behöver någonslags hopp för att ta mig vidare.

Det är väl egentligen bara två saker vi har gemensamt, vi tror båda att vi vill jobba för samhället. Och vi bloggar. Vilket tar mig fram till avsikten med hela det här inlägget: jag tänker göra en Sipilä och blogga om mina tankar kring kommunfusionsdiskussioner.

På torsdagens fullmäktigemöte bestod en av våra uppgifter av att bemöta och fatta beslut kring en motion i vilken föreslås att vår kommun ska inleda en förhandlingsprocess kring en eventuell fusion med grannstaden. På ett sätt kan man se det hela som en mycket enkel fråga på vilken man kan svara antingen ja eller nej. Blir svaret det senare, så tar det hela slut där, åtminstone för den här gången.

”Den här gången”, skriver jag, och sa så också i fullmäktigesalen, eftersom vi har kunnat notera att samma fråga med jämna mellanrum dyker upp. Det som nu är annorlunda, är att tankarna och nyfikenheten på att undersöka hur en sådan fusion kunde utformas – såväl bland förtroendevalda som bland kommuninvånarna – har fått ett bredare fäste än tidigare. Samtidigt som det fortsättningsvis finns personer som är av annan åsikt. Delade åsikter är i och för sig vardag i politiken, men i och med att vi alla arbetar för samma sak: kommuninvånarna och kommunen, så måste man gemensamt försöka finna sätt att ta sig vidare.

Nu gäller alltså att oavsett om man anser att Korsholm är en bra kommun att bo och leva i (och det vet jag att vi alla gör). Oavsett om man kanske anser att det är fel tidpunkt att göra det här (som exempelvis jag själv hittills har tänkt). Eller om man har rädslor kring hur en sådan kommun kommer att kunna finnas till för just en själv och ens modersmål (japp, där också) – så behöver man vara med och arbeta för att man tillsammans kan formulera ett avtal utgående från vad som är viktigt för den egna kommunen och hur man då skulle kunna skapa gemensamma strukturer för att trygga detta. Vi behöver också fundera på vad som kanske kunde förbättras och framförallt: vad vi som gemensam enhet tillsammans kunde skapa och vinna.

Utgående från det förhandlas fram ett avtal som först DÅ: tas ställning till. Skulle det vara så att båda parter kommer fram till att det här kan bli något bra, så säger man ja. Om inte fortsätter man som tidigare. Men oavsett hur det går kan jag tänka mig att båda parterna kommer att lära sig en hel del via en process av den här typen.

I arbetet kommer dock att krävas förtroende och öppenhet, från alla håll. Det kommer att krävas att man verkligen tänker till och inte låser sig i en åsikt: varken i ja eller nej. Åtminstone inte förrän processen är genomgången och ställning ska tas.

Vad tror du Sipilä:

Får jag godkänt för mitt bloggande?