Sista gången

Ett barn har jag. En son. Det fanns en tid då jag trodde att det gjorde skillnad hur många barn man har, men det gör jag inte längre. Nu förstår jag att varje enskilt barn är det käraste man har.

Varje.

Jag förstår också att det inte gör någon skillnad hur länge det barnet har funnits med en som mamma. Om jag tar mitt barn som exempel, har det funnits med mig i tolv år. Själv har jag funnits i 45 år för min mamma. Och fortsättningsvis är jag det käraste min mamma har, på samma sätt som mina systrar är det.

Av den orsaken tänker jag på de mammor som idag miste sina allra käraste barn. Som nu tvingas inse att de aldrig mer kommer hem. Och herregud så ont det gör i mig,

för deras skull.

Empati Schmempati

”Om man arbetar väldigt hårt med huvudet verkar det som om det beslutsfattande bränslet tar slut. Det måste man sova bort, eftersom sömnen återställer hjärnan.” säger han, stressforskaren Torbjörn Åkerstedt. Han säger också att Människor är väldigt påfrestande. Det är därför så många i så kallade kontaktyrken går in i väggen. Empati kostar helt enkelt på.

Som om jag inte visste det.

Ibland önskar jag att man bara skulle kunna koppla bort allt det som tar så mycket. Att man inte skulle försöka förstå. Inte känna med. Eller leva sig in i den andras situation.  Att man helt enkelt skulle lägga skygglapparna på och köra sitt eget race.

Å andra sidan – hur skulle livet i så fall se ut och vad skulle man ha kvar av det som verkligen räknas?

Förutom nattsömnen då.