Kära Tomten

_20171203_100653Det är jag igen, Linda från Replot. Jag vet att det är länge sedan du sist hörde av mig och att det jag nu skriver kanske kan uppfattas på fel sätt, men försök behålla ett öppet sinne och läs gärna till slutet innan du svarar mig.

Du kanske tror att jag är en person som utnyttjar dig och ditt godhjärtade sinnelag. Att jag är en sån som bara tänker på dig när det passar mig, typ några veckor före jul. Men i så fall vill jag framföra ett bestämt nej, det är jag inte. Året runt försöker jag faktiskt göra mitt bästa och följa dina instruktioner om hur man ska vara mot andra och sig själv, sådär som en lagom vuxen person med olika roller ska göra.

Jag försöker minnas allt som är på gång kring min son. Påminna om prov, gympakläder och övningar av olika slag. Framförallt försöker jag finnas där när han behöver mig som mamma. Likaså försöker jag hålla i huvudet allt som är på gång kring mina föräldrar, släktingar och vänner, så att jag ska kunna hugga i där det behövs eller förstå att begära hjälp när jag behöver det. För att försörja mig går jag till jobbet varenda dag. Ett mycket roligt arbete där de flesta dagar är olika och därför kräver en hel del. Och sen knogar jag på med lokalpolitik som också det mellan varven är en högst intensiv och utmanande syssla.

Och jag vill som sagt gärna tro att jag gör mitt bästa, även om jag ibland tuggar fradga och svär för mig själv. Men då brukar jag gå någonstans där ingen ser eller hör mig (gällande det första) det andra, svärandet erkänner jag att det kanske har gått till överdrift under det senaste året. Förlåt, Tomten – på den punkten kan jag absolut bättra mig.

Men förstår du Tomten, ibland kan det vara jättejobbigt att alltid försöka vara snäll och därför skulle jag nu vilja fråga dig: hur mycket snäll är lagom? Jag menar så snäll att man uppfattas som en sympatisk och vänlig person, men inte så snäll att man suddar ut sig själv, förstår du vad jag menar?

Det var den rent mänskliga aspekten på det hela, sen skulle jag också vilja ha svar på en rent hypotetisk och ytterst materiell fråga, om man vill ha en ny Citroen 2CV (röd): hur snäll måste vara man då?

På en skala.

Att kapitulera

Förra veckan gjorde jag det, kapitulerade. Istället för att köpa jeans i den storlek som jag snart skulle passa i, så köpte jag den storlek som jag de facto nuförtiden är. Och fatta så bra det kändes! Att kunna andas normalt. Att kunna böja sig framåt utan att det svartnade för ögonen. Att kunna vara – jag. Nästan lite för stora var de faktiskt, men inte mer än att jag tänkte att det löser sig med första tvätten. De var nämligen lite stretchiga och den typens jeans brukar dra ihop sig en aning.

Så efter några dagars njutning tvättade jag dem för första gången och precis som jag tänkte så passar de efter det perfekt! De blev alltså mindre, eller så trodde jag åtminstone. Efter att ha gått genom vad och hur mycket som jag under julhelgen har ätit är jag inte så länge säker. Det kan ju eventuellt förhålla sig så att det inte är jeansen som krympte utan jag som…

Vem vet? Om det är så får jag helt enkelt hålla i minnet att det i våra nordliga trakter betraktas som bra att lägga på sig lite underhudsfett inför vintern. Allt för att man inte ska frysa så förskräckligt. Och då spelar det kanske ingen roll om just det här underhudsfettet råkar bestå av Gröna kulor, Wienernougat och Aladdin?

Värmehalten är ju precis densamma.