Mat och annat juligt

julen_17

Jag vet inte riktigt när det hände, men någonstans där mellan år 5 och 45 så övergick mitt fokus från mängden julklappar som jag skulle få till mängden mat. Från böcker till skinka. LP-skivor till sill-inläggningar. Mjuka paket till … ja ni fattar säkert vart jag vill komma med det här: julen är inte längre vad den har varit.

Under all den tid som jag under de senaste dagarna har legat på sängen (eller soffan) med en bok (eller framför Netflix) har jag jag grunnat på den här frågan, dvs inte bara när det här ägde rum, utan också varför. I och för sig spelar varken det ena eller det andra någon roll, men något måste jag ju sysselsätta hjärnan med så att den inte klibbar igen av allt skinkfett som kanske hellre borde ha donerats hit istället för att ha förtärits.

I det här skedet har jag tyvärr inte kommit längre i tankearbetet än att såväl ”när” som ”varför” bör betraktas som ytterst relativa och flytande begrepp. Därför har jag istället försökt se på resultatet av det hela och formulerat en konkret och mycket aktuell slutsats: julen för mig är mat.

Och nu är jag jättemätt.

 

God Jul från litet skjul

25008554_1536181536431114_5735681395037044736_n

De som känner mig vet att julkort är en utmaning. Inte att få ta emot sådana, det älskar jag, men att i tid få ivägsända mina egna. Orsakerna till det är flera varav topp tre närmast utgörs av: a) brist på kort, b) brist på frimärken eller c) tid (dvs brist på). Ibland kan det till och med vara brist på fantasi som stjälper det hela, eller tvärtom – överskott av varan. Något år har jag nämligen köpt julkorten redan på sommaren och full av fantasi lagt undan dem på ett ”kreativt” ställe. Men när jag sedan ska leta efter dem – oftast några dagar före jul när man är sådär lagom mosig bakom pannbenet – ligger fantasin på noll, varför jag inte lyckas lokalisera dem.

Uschligt av mig, jag håller helt med, men nu råkar det vara så att jag funkar på det viset och om jag har lärt mig att leva med det (typ) så kanske ni också kan göra det?

Till mitt försvar vill jag ändå säga att i år så kunde jag rent hypotetiskt ha fått iväg dem i tid. Julkorten var inhandlade (för två somrar sedan, nogsamt undangömda). Jag visste var de fanns (i plastlådan på nedersta hyllan i grovköket). Och jag hade memorerat postens deadline. Jag vet inte om det var för att förutsättningarna för en gångs skull var optimala eller om det berodde på annat, men mittiallt fann jag mig sittandes vid datorn googlandes ”Projekt LIV”. Och vet ni vad jag hittade där? Under rubriken Aktuella insamlingar fanns en ruta med texten Fler drömdagar åt folket. Och kan ni gissa vad som stod under den texten? Jo: Mamma Lindas utmaning. Så vad kunde jag annat göra än att svara på den utmaningen?

De inköpta julkorten får alltså vänta ännu ett år och under det året så kommer kanske vårt lilla bidrag att göra så att något långtidssjukt barn och barnets familj får göra något roligt. Förhoppningsvis så pass roligt att både barn, syskon och familj åtminstone för en stund glömmer den tuffa verklighet som de måste leva i.

Men det här innebär inte att vi glömmer bort er! Naturligtvis vill vi önska er en God Jul och ett Gott Nytt År! För att inte tala om att jag vill säga att jag är glad över att alla ni, på sätt eller annat, finns i våra liv. Och att jag önskar er många lyckosamma år framöver. År där ni får vara tillsammans med dem som ni tycker om och fylla tiden med det som ni mår bra av.

Tack för allt!