Om man tittar på sjöboden ser man att kvällsskuggorna har blivit långa. Hösten är här för att stanna, åtminstone i någon månad. Tittar man längre till höger och högre upp i bilden, ser man den vita båt som roddes fram på det spegelblanka. Med långa årtag i nästan motståndslöst vatten. Där skulle jag ha kunnat tänka mig att sitta, men nu gjorde jag ju inte det. Istället gick jag. Kilometer efter kilometer runt det stilla. Utan någon tanke alls på att tvinga till mig båten. Ta över årona. Och försvinna ut mot Kvarken.
Eller kanske en liten liten tanke då, på just den möjligheten. Men i och med att allt det lugna då skulle ha bytts ut i motsatsen, så sköt jag undan alla impulser till myteri. Så klok kan till och med jag (ibland) vara. För övrigt ser det ju aldrig bra ut, att tvinga till sig något.
Hur mycket man än vill ha det.
Linda gillar läget 