Det är nu ni kan tacka oss

Efter otaliga halvtaskiga somrar. Efter år av råa julikvällar, myggor i miljarder och täta moln så långt våra ögon kunnat skåda, slog vi äntligen till och beställde i våras ett uterum. Passande nog med namnet ”Glädja”, Ilo. I vårt uterum ska vi nämligen bara vara glada. Vi ska dricka vin, umgås och se på stjärnorna. Och det bästa av allt? Vi ska vara gosigt varma och myggfria medan vi gör allt det där. Och om vädret (mot förmodan) någon dag är behagligt, kan vi bara öppna upp en av de många skjutdörrarna av glas och släppa in värmen.

Nu vet vi ju alla hur det gick med just den här sommaren. Vi bygger i bastuvärme. I strålande solsken. Och här finns inte en mygga så långt ögat kan nå. Egentligen skulle det räcka så här, med takstolar och stolpar, men vi får väl lägga dit det stackars taket och skjutdörrarna för syns skull.

Det är nu ni kan tacka oss, förresten. För värmen under de här månaderna och för att sannolikheten för att det någonsin kommer att bli en kall sommar igen är försvinnande liten. Varför skulle det?

När vi för er skull har garderat oss och betalat loss vädrets makter.

(tack kan med fördel förmedlas i fysisk form, drick- och ätbart blir bra)

glashus

Rätt tidpunkt

Många av oss drar sig för att genomföra saker. Och väntar i det längsta på att den ”rätta tidpunkten” ska infinna sig. Rätt tidpunkt för att få barn, byta jobb eller resa jorden runt. Rätt tidpunkt för att studera, skilja sig, skaffa hund eller bygga hus. Men vet ni vad? Den rätta tidpunkten är en myt. Det finns ingen sådan.

Allt det vi har att arbeta med finns nu och här runt omkring oss. Val vi gör eller inte gör. Saker vi åstadkommer eller inte åstadkommer. Allt det kommer alltid att på något sätt påverka andra och annat, det kommer vi inte ifrån. Vi kommer kanske att såra någon. Eller göra någon väldigt glad. Kanske behöva stå ut med att en tid leva fattigt. Eller inse att det är okej, vi klarade det. Naturligtvis kan allt gå fel! Men det kan också gå väldigt väldigt rätt

Tänk på, att medan många av oss går här och väntar på att den rätta tidpunkten ska infinna sig, så är risken stor för att den hela tiden flyttas framåt. Någon vi älskar kanske plötsligt blir sjuk, eller dör. Du blir arbetslös. De resmål vi sett framför oss listas som alltför osäkra att bege sig till. Och i det vakuum som brukar uppstå i väntan är risken stor för att livet sakta går förbi oss. Sen står vi en dag där, undrandes hur det kunde bli så här. Egentligen tror jag inte på det där med att vi ska leva som om varje dag vore den sista.

Lev istället som om varje dag vore den bästa.

/ Linda