Att känna sig billig

Billig. Lättköpt. På vilka fler sätt kan man uttrycka det? Säkert ganska många, men de två första räcker mer än väl för att beskriva mig och mitt handlande när jag för någon timme sedan befann mig i torggrottan.

Och nej, jag utförde inga olagligheter, utan istället skulle jag mycket pliktskyldigt betala för den tid jag (eller snarare min bil) stått parkerad under Vasas idag mycket blåsiga torg. Jag grävde alltså fram parkeringsbiljetten och petade in den i maskinen. Som vanligt fel väg först (jag brukar nämligen tänka att det alltid är bra att kolla att tillverkarna säkert har placerat pilarna på rätt sida av biljetten) för att sedan när den (som vanligt) kom i retur, svänga den rätt väg och ta det från början.

Så långt var det alltså same procedure as last time in the torggrotta, men sen förstår ni hände det grejer: biljetten returnerades på nytt – med ett tack för besöket! Inte en endaste en begäran om småpengar som jag vanligtvis där och då inser att jag inte äger eller kreditkort som jag precis som biljetten garanterat svänger fel väg. Bara t a c k.

Men eftersom jag trots allt ändå är finländare så vågade jag inte tro på det hela. Inte förrän jag kört fram till bommen och också där petade in biljetten…. och tadaaa! Upp for den. Ungefär lika högt som tiddelipommet i mitt erövrade lilla hjärta. Så vad var det jag sa? Billig Linda. Och lättköpt.

Å andra sidan: om man inte vore det skulle man mycket sällan få vara glad. 

Fatta – tre euro på plus, minst!

 

 

Paket!

Idag fick jag paket! På posten! Tänk att det fortfarande är möjligt, bara en sån sak. Men även om det var posten som den här gången lyckades leverera paketet (trots alla andra innovativa sysslor som de mellan varven är så väldigt upptagna med) så är det ändå inte dem jag ska tacka. Det var nämligen inte de som införskaffade en liten trave näsdukar med Mimmi Pigg-tryck, paketerade dem snyggt och sedan skickade dem tvärs över landet. Till mig! Snytvägraren nummer 1.

När jag insåg att någon tänkt på mig blev jag så glad och till mig att jag faktiskt snöt mig. Det vill säga efter att jag en lagom stund hysteriskt vridit mig av skratt. Jag menar – allt det besväret för att få mig att snyta mig! Trodde hon verkligen att jag var så lättlurad? Ja, tydligen trodde hon det. Och hur rätt hade hon inte.

Efter att jag lugnat ner mig slog det mig att jag kanske borde skriva mer om saker som jag ”inte tycker om att göra”… Typ ratta Ferrari. Rida islandshäst. Hur stora paket postar du,

Lotta?