Det är inte bara utsidan som skiljer dem båda åt. Inte bara färgen på deras hud, hår och ögon. Utan när jag lyssnar till dem, till deras ord och den kunskap som vilar där bakom, är det alldeles uppenbart att skillnaderna går djupare. Att de är genomgående.

Den ene mannen med ett intellekt som nära på bländar. Välartikulerad, fylld av omtanke för sina medmänskor och med en varm humor som lockar till skratt. En genuint naturlig och värdig ledare som till synes inte behöver tvinga någon att följa honom. De följer – för att de vill.

Den andre mannen, pompös, uppfylld av sin egen förmåga och den makt han menar sig äga. Helt klart framgångsrik i den värld från vilken han kommer, det ska inte förnekas, men är det tillräckligt? Är det möjligt att styra ett land på det sätt som du styr ett företagsimperium? Hur långt kommer man att följa denne man, hans nationalistiska och bitvis inskränkta slagord – välja att följa honom?

Det vet vi inte nu, men jag antar att det kommer att visa sig.

Vare sig vi vill – eller inte.