huʹmor (engelska humour ’skämtlynne’ m.m., av latin huʹmor ’vätska’; betydelseutvecklingen hänger samman med föreställningar inom den äldre läkarkonsten om ett samband mellan kroppsvätskor och temperament),
- som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;
- som genre: konstprodukter (i tal, skrift, bild och ton) vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende.
Igår och idag har vi fått läsa om ett gäng med förhållandevis unga män som haft kul på trappan till Domkyrkan i Helsingfors. Ett gäng som säger sig ha till uppgift att vara ”politiskt inkorrekta” och att de ibland ”måste säga saker som förfärar folk”. Det här har de nu förverkligat genom en kort film som sprids på nätet. Om själva tidpunkten för filmandet uttrycker sig deras blöjförsedde talesperson så här: att de ”hade jättekul” och inte kunde ”minnas när vi skulle ha haft roligare”.
Och det kan man ju kanske tycka är bra, åtminstone för deras skull. Att de har fått skoja till tillvaron en stund. Sånt är nämligen viktigt för att man ska må bra. Men om man ser närmare på resultatet av deras roliga timme och filmen som de delar med sig av, så förhåller sig det inte på samma sätt med tittarna, de har inte roligt. Varför? Man har nämligen missat en väsentlig del av hela humorkonceptet: vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende.
Men det här förstår man då inte, att man kan reagera så kallsinnigt. De har till och med blivit besvikna på finlandssvenskarna som visat en ”annan sida”. Finlandssvenskar som inte bugar, tackar och tar emot utan svarar med ”osakligheter och svordomar i sociala medier.” Vad var det då för reaktion som man ville ha?
Om man verkligen velat att vi som tittare skulle ha reagerat som man traditionellt gör på humoristiska inlägg, dvs med skratt men också eftertanke, borde man kanske ha tänkt på att humor tvärt emot vad många tror – är en svår konst att utöva. Alltför lätt blir det hela fel, många gånger när man förbiser två av de mest grundläggande sakerna: humor är smart och humor hånar inte. Humor driver med, ja, men hånar inte. Det finns en fin gräns däremellan och det är en konst att på ett väl avvägt men ändå humoristiskt sätt lyfta fram svåra ämnen.
Det man i filmen verkligen lyckades med är att håna de flesta: kyrkan och finländarna, såväl de svensk- som finsktalande. I humor är det nämligen också viktigt att man ska kunna identifiera sig själv och jag tror att det är få av oss som på riktigt ser sig själva kräla där på trappan och lika få som skulle kunna ställa sig med piskan.
Så hur ska vi på ett konstruktivt sätt gå vidare från det här? Och på något vis sakligt diskutera hur vi på riktigt vill och ska ha det i Finland? Det är ju trots allt vårt gemensamma land och gärna skulle vi ju få det att fungera på bästa möjliga sätt. Tyvärr har jag inte det svaret, men kunde vi kanske komma överens om att låta bli filmkamerorna?
Åtminstone tills vi har ett riktigt manus att komma med.