SanningssägarTourettes

Även om jag kan häva ur mig nästan vad som helst till min familj och mina närmaste vänner, så är jag väldigt mån om vad jag säger eller skriver till andra mänskor. Oftast tänker jag att det är en bra grej med mig, medan jag andra gånger kan bli vansinnigt frustrerad över hur förbannat svårt jag gör allting. Och alldeles extra arg på mig själv blir jag när jag ser hur en del mänskor tar sig friheten att spotta ur sig vad som helst till personer de inte känner. Varför ids jag då bemöda mig om att tassa på tårna och uttrycka mig så luddigt att den jag just då kommunicerar med inte ens fattar vad vill?

Hur dumt är inte det, på en skala.

Förutom det att man inte fattar vad jag menar har mitt mumlande den effekten att när jag en gång kommer så långt att jag faktiskt får ur mig något, drabbas jag av SanningssägarTourettes. Och guess what? Den är här igen. Nu efter en kommentar som jag fick på mitt senaste inlägg. Det handlar om debatten kring ”bevarandet av det finlandssvenska”, och en aktiviströrelse med basen i Umeå och Korsholm. En rörelse som inte bara gjort mig ledsen och skämsig, utan mellan varven till och med skrämt mig.

Nåväl, kärnan i aktiviströrelsen är (obs: starkt förenklat och som jag förstår det) att min hemkommun till varje pris måste bevaras. Om den går samman med grannkommunen dras mattan för alltid undan de finlandssvenska muminfötterna.

Låt mig först säga att ingen kan ta ifrån mig min finlandssvenska identitet, inte heller stoltheten över att vara finlandssvensk eller viljan att arbeta för det svenska. Men hur finlandssvensk jag än är så kvarstår det faktum att jag lever mitt liv i Finland där vi har två officiella språk: finska och svenska. Naturligtvis är det min rättighet att bli bemött på svenska, men det är också min skyldighet att kunna bemöta andra på finska.

Förutom finska och svenska hör vi i dag många andra språk. Själv jobbar jag nu i ett projekt kring integration och förstår kanske bättre än förr hur viktigt det är att vi alla har en vilja att kommunicera och mötas. Inte bara hävda våra rättigheter utan också våga gå över våra personliga gränser och på riktigt försöka förstå varandra.

Därför har jag mer än en gång blivit sårad (läs: rent av förbannad) då det påstås att jag och andra SFP-are med mig vill avskaffa svenskan, när det vi istället gör är att se på olika sätt att bygga ett samhälle för alla.

Punkt.

”Jättekul”

huʹmor (engelska humour ’skämtlynne’ m.m., av latin huʹmor ’vätska’; betydelseutvecklingen hänger samman med föreställningar inom den äldre läkarkonsten om ett samband mellan kroppsvätskor och temperament),

  1. som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;
  2. som genre: konstprodukter (i tal, skrift, bild och ton) vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende.

Igår och idag har vi fått läsa om ett gäng med förhållandevis unga män som haft kul på trappan till Domkyrkan i Helsingfors. Ett gäng som säger sig ha till uppgift att vara ”politiskt inkorrekta” och att de ibland ”måste säga saker som förfärar folk”. Det här har de nu förverkligat genom en kort film som sprids på nätet. Om själva tidpunkten för filmandet uttrycker sig deras blöjförsedde talesperson så här: att de ”hade jättekul” och inte kunde ”minnas när vi skulle ha haft roligare”.

Och det kan man ju kanske tycka är bra, åtminstone för deras skull. Att de har fått skoja till tillvaron en stund. Sånt är nämligen viktigt för att man ska må bra. Men om man ser närmare på resultatet av deras roliga timme och filmen som de delar med sig av, så förhåller sig det inte på samma sätt med tittarna, de har inte roligt. Varför? Man har nämligen missat en väsentlig del av hela humorkonceptet: vars huvudsyfte är att locka konsumenten till skratt eller leende. 

Men det här förstår man då inte, att man kan reagera så kallsinnigt. De har till och med blivit besvikna på finlandssvenskarna som visat en ”annan sida”. Finlandssvenskar som inte bugar, tackar och tar emot utan svarar med ”osakligheter och svordomar i sociala medier.” Vad var det då för reaktion som man ville ha?

Om man verkligen velat att vi som tittare skulle ha reagerat som man traditionellt gör på humoristiska inlägg, dvs med skratt men också eftertanke, borde man kanske ha tänkt på att humor tvärt emot vad många tror – är en svår konst att utöva. Alltför lätt blir det hela fel, många gånger när man förbiser två av de mest grundläggande sakerna: humor är smart och humor hånar inte. Humor driver med, ja, men hånar inte. Det finns en fin gräns däremellan och det är en konst att på ett väl avvägt men ändå humoristiskt sätt lyfta fram svåra ämnen.

Det man i filmen verkligen lyckades med är att håna de flesta: kyrkan och finländarna, såväl de svensk- som finsktalande. I humor är det nämligen också viktigt att man ska kunna identifiera sig själv och jag tror att det är få av oss som på riktigt ser sig själva kräla där på trappan och lika få som skulle kunna ställa sig med piskan.

Så hur ska vi på ett konstruktivt sätt gå vidare från det här? Och på något vis sakligt diskutera hur vi på riktigt vill och ska ha det i Finland? Det är ju trots allt vårt gemensamma land och gärna skulle vi ju få det att fungera på bästa möjliga sätt. Tyvärr har jag inte det svaret, men kunde vi kanske komma överens om att låta bli filmkamerorna?

Åtminstone tills vi har ett riktigt manus att komma med.

Mitt brev till Presidenten

Värderade Herr President,

Under temat ”Finlands starka sidor” stod Ni tillsammans med Er hustru värd för den självständighetsmottagning som arrangerades den 6 december 2016. I samband med mottagningen kunde följande text läsas på Er officiella hemsida http://www.tpk.fi/

”I internationella jämförelser hör Finland med många mått mätt till världstoppen. Undersökningar har visat att Finland hör till de bästa i världen i fråga om bland annat ärlighet, innovativitet, stabilitet, läskunnighet, skolframgångar och flickors möjligheter. I år lyfts dessa styrkor fram vid självständighetsdagens mottagning.”

Som medborgare i landet Finland kunde jag ända tills igår instämma i allt det skrivna. Fortsättningsvis kan jag hålla med om att vi finländare på många sätt tillsammans visat att vi inom flertalet områden hör till de främsta i världen. Men i och med de beslut som nu fattats kring jourreformen, beslut vilka direkt påverkar finlandssvenskarnas rätt till vård på eget språk, ser jag inte längre orsak till att lyfta fram ärlighet på detta sätt.

Den utdragna process kring jourreformen som igår fick ett alltför abrupt slut, befinner sig enligt min mening mycket långt borta från ett ärligt och korrekt förfarande. Ett förfarande som tydligt skulle ha visat att man värnar om alla finländares rättigheter, oavsett språk.

Det är min förhoppning att vi med Ert konkreta stöd i denna fråga, fortsättningsvis kunde visa Finland och världen att det finländska folket är ett enat och ärligt sådant. Ett folk som följer grundlagen och i enlighet med den värnar om sitt och de sina.

Med uppriktig önskan om att lagförslaget av Er inte undertecknas.

Linda Ahlbäck

Mer än finlandssvensk

Eftersom en tredjedel av familjen länge väntat på att vi skulle gå och se Marvels Doctor Strange, gav vi oss så äntligen iväg på lördagskvällen. För den som inte redan vet kan jag informera om att Strange himself spelas av Benedict Cumberbatch, vilket innebär att det inte bara var sonen som såg fram emot kvällen. Mamma var minst lika uppspelt.

Så vi skaffade sällskap och tog oss in till stan. Köpte biljetter och bänkade oss längst fram i biosalongen. Vanligtvis brukar vi inte välja den raden men nu var det någon som inte förhandsbokat (börjar på ”L” och slutar på ”inda”) så vi fick ta vad som erbjöds. Helt fel var det ju ändå inte, man kan helt enkelt ta det som att vi gavs möjligheten att njuta mer än vi tänkt av allt det (och dem) som utspelade sig på skärmen.

Framför våra (av olika orsaker) tindrande ögon svingade sig den i vanliga fall mycket brittiske Benedict, nu försedd med bred amerikansk accent med vilken han levererade den ena coola repliken efter den andra. Mellan varven slogs han med the bad guy spelad av danske Mads Mikkelsen, also very American at the time. Och allt detta understreckat av två textremsor: en finsk och en svensk, eftersom det nu råkar vara så att vi har våra rötter i och bor i detta officiellt tvåspråkiga land. En helt lyckad språkmix alltså.

Efter filmen och diverse bilrelaterade logistikproblem beslöt vi att belöna oss själva med en hamburgare. In i bilen igen alltså (som vi till sist fått ut från det låsta parkeringshuset, men det är en annan historia) och ut till Sandviken där vi tillsammans stegade in i ett av Finlands flaggskepp: Hesburger. Efter djupt tankearbete lyckades vi bestämma vad vi ville ha och började beställa.

Bakom disken stod en ung kvinna. Mycket finsktalande sådan, men viljan att prata kundens språk övervägde så hon gjorde mer än sitt bästa. Till sist var det ändå något som förblev lite oklart (antagligen på grund av oss och vår val-angst) så jag drog samma på finska och tillsammans lyckades vi klura ut hur vi egentligen ville ha det.

Och sen kom söndagen, svenska dagen. Vårt svenska modersmåls dag, ett av Finlands två nationalspråk. Och medan vi hissade vår blåvita flagga tänkte jag på lördagskvällen och på hur verkligheten ser ut i ett land där många språk lever. Sida vid sida. Jag tänkte också på att det är precis så som jag vill att två (fler) språkighet ska se ut: som en gemensam strävan att förstå varandra  och göra sig förstådd.

Själv måste jag nämligen inte bli bemött på fullständigt felfri svenska. Eftersom min finska heller inte är felfri, kan jag nämligen inte återgälda något sådant. Men jag försöker alltid göra mitt bästa, precis som jag förväntar mig att de som jag möter gör mot mig. Ända tills det står klart för alla inblandade vad det är som man vill ha sagt. Vare sig man är utbildningsplanerare, servitör eller läkare så försöker man. För i detta uppriktiga försök visar man att man ser och respekterar den andra mänskan för den hon är och det språk hon talar.

Jag är alltså en stolt finlandssvensk finne. De gånger jag åker utomlands är jag glad över att kunna säga att jag är från Finland, detta lilla övervägande kalla land där högt uppe på jordklotet. Men jag är lika glad över att kunna säga att jag också hör till en ännu mindre enhet: finlandssvenskarna, som radat upp sig längs den steniga kusten av samma land. Jag svär lika bra på finska som svenska. Och vemodet som mellan varven känns där längst inne i mig är banne mig mer finskt än svenskt.

Ingen av oss tror jag kräver det omöjliga, verkligen inte. Jag är nöjd med min textremsa på bio. Nöjd så länge jag möter mänskor som pratar mitt språk hellre än bra, för det gör jag också – när det gäller deras språk. Det ska heller inte uppfattas som omöjligt av mig att förvänta mig lagtext på svenska. Eller en svensk epikris när jag har besökt en läkare. För vare sig jag pratar finska eller svenska, så bör text som sänds hem till en vara skriven på det egna språket. Detta eftersom man inte kan förutsätta att det finns någon där bredvid en som i detalj kan bena ut vad det är som man läser.

Så nej, vi är inte omöjliga. Vi är finlandssvenskar. Finnar på svenska. Vita och blåa.

Och blåa och vita.