Taco Hej

IMG_20160810_085341

Ja vi åt tacos igår. Och ja, vi tittade på film. Men till vårt försvar vill jag säga att a) det var ju faktiskt inte fredag, b) vi Netflixade inte. Utan lyxade helt enkelt till en vanlig tisdag med texmex och dvd så här sista vardagsveckan innan skolan kör igång igen. Eller om jag ska vara riktigt ärlig så handlade det inte så mycket om ”att lyxa till något”, utan om det att efter all denna lediga tid så är vår tankeförmåga och fantasi katastrofalt bristfällig. Med den påföljden att vi ansåg det vara bäst att köra på säkra kort. Några tacos, nachos och triljoner döda orcher, alver och dvärgar senare kravlade vi oss så i säng. Familjen kliché.

Men före jag lade mitt trötta och fluffiga lilla huvud på min lilla men numera inte alltför fluffiga huvudkudde, så myste jag en stund för mig själv. Myste åt humorn i det hela. Åt det att få se sig själv genom andras ögon, inklusive alla vanor, ovanor och upptrampade gamla spår som man vecka efter vecka och år efter år traskar fram i. Vare sig det är myskväll med tacos, lördagsbiff med vin eller den traditionella solsemestern till Grekland.

Det tycks nämligen som om vi mänskor har en benägenhet att upprepa sånt vi tycker om. Vi gillar det invanda och för att legitimera det hela kastar vi friskt på olika etiketter. Som Fredagsmys. Eller Taco-kväll. Ända tills det kommer någon som med glimten i ögat trashar hela grejen. Men har vi något emot att dom gör det? Nej, för dom gör det ju så fruktansvärt bra. Kommer vi att också nästa vecka texmexmysa framför en film? Naturligtvis, vem vill överge ett vinnande koncept? Åh,  KAJ…

Taco Hej till er! 

/ Linda

Att bilda sig en egen uppfattning

Vi försökte verkligen övertyga honom. Visade filmkritikernas uttalanden om den nya Ghostbusters som en ”komedi utan skratt och utan spänning”, med överflödiga specialeffekter och smaklösa skämt. Visade hur man i landet over there upprörts över att uppföljaren befinner sig så långt från originalet som överhuvudtaget är möjligt. Vi gjorde vårt bästa med det vi hade att lägga fram, men ingen av våra ansträngningar hade någon som helst effekt. Varför? Mamma, man kan inte veta förrän man sett filmen själv! Och hur rätt hade han inte i det?

Så på kvällen bänkade vi oss i plåtlådan och körde in till stan. Med den varma vinden fläktandes i håret och mamman i familjen i djup kontemplation över hur skönt det skulle ha varit att istället befinna sig på öppet vatten. Väl framme köpte vi biljetter och de obligatoriska popcornen och väntade sedan spänt på att bli insläppta i salongen.

Och vad kan jag säga? Specialeffekterna funkade definitivt på mig som är en person som hoppar till för allt. Nivån på skämten var alla gånger inte helt hundra och Holtzmann kunde ha tonat ner sig ganska mycket utan att förlora på galenskapen. Men okej, som sommarunderhållning kunde jag sitta där i två timmar. Och vem väntar sig egentligen något mer av en film som heter Ghostbusters – på riktigt? Jag menar: Ghostbusters. Jag tror inte att någon av de inblandade direkt siktar på att vandra nerför röda mattan med en Oscar under armen.

Men killen jag hade med: han njöt! Av allt. För en 11-åring var filmen alldeles precis som den ska vara. Naturligtvis gick en del av jargongen honom förbi (typ kring snyggo-Kevin), men det han fångade upp skrattade han åt. Spökena var alldeles på gränsen lagom och mängden action passade precis. Bitvis skrattade vi tillsammans, hickade till tillsammans och hade på det hela taget en riktigt bra bioupplevelse innan vi gick ut i sommarnatten för att ratta hemåt.

Filmen var alltså för mig ingen fullpoängare, utan ganska långt därifrån. Men helt klart godkänd – för det den utger sig för att vara. Och mitt filmsällskap? Han fick mer än godkänt för att han framhärdade i att man måste se med egna ögon innan man kan uttala sig. Att man själv aktivt måste bilda sig en uppfattning, inte bara när det kommer till film utan också gällande en hel del annat här i världen.

Det är fler än en av oss som kunde tänka så. 

/ Linda