Överdos!

… har jag på känn att ni kan läsa om i morgondagens VBL:

Medelålders kvinna (jamenvisst, jag är 40, då betraktas man som medelålders) hittades igår avsvimmad framför sin laptop. Efter ett snabbt ingripande av den lokala brandkårens första hjälpenhet kunde hon dock återföras till livet. Under kvällen försökte redaktionen nå henne för en kort kommentar, men hennes anhöriga meddelade att hon var för svag för att uttala sig. Hennes man lät dock hälsa att han på sina bara knän vid otaliga tillfällen bett henne att skära ner på sitt salmiakintag. ”Jag hoppas innerligt att den här händelsen fungerar som en väckarklocka för henne.”

Fast i ärlighetens namn brukar jag inte slentrianmässigt sitta och vräka i mig (så där helt jätteofta).  Idag haglar det dock av förmildrande omständigheter:

jag skriver gradu
jag skriver gradu
jag skriver gradu

Dessutom hittade jag igår mina älsklingssalmiakpirajor som alltid inköptes på Vasabåtarna när det begav sig. Förr i världen som vi brukar säga här. Pirajor och Hallonbåtar är min stora last i livet. Men nu måste jag tyvärr avsluta detta frossande helt enkelt med anledning av att jag nått påsens botten. Något som i det här fallet får betraktas som ren och skär tur eftersom jag antagligen skulle ha fått uppsöka närmaste restroom om jag ätit fler. Nu får jag istället nöja mig med att må mycket, mycket illa medan jag ser fram emot kommande tider med nygammal båt över Kvarken

/ Linda

Hyllning till en bro

Efter att ha spenderat halva min ungdom (eller så känns det åtminstone) väntandes på en gul färja av plåt, uppskattar jag vår bro alldeles fantastiskt mycket. Till och med sjukt mycket, som programledarna i Bolibompa skulle uttrycka det. All väntan under årens lopp var dock inte själsdödande och tråkig, utan vid färjfästet löste vi under fredags- och lördagskvällarna många av de stora världsfrågorna. Synd bara att vi inte skrev ner våra banbrytande idéer och projekt – jag är nämligen övertygad om att världen idag skulle se annorlunda ut om vi förverkligat åtminstone en del av det som vi under häftiga diskussioner kom fram till under småtimmarna.

Vid färjfästet blev jag under somrarna anfallen av vildsinta skärgårdstärnor. Där blev jag också sagolikt frustrerad de gånger när jag insåg att jag hamnat mitt i pausen och inte skulle hinna till tandläkaren slash krogen slash butiken innan den stängde. Jag har skuffat bilar som inte velat starta både av färjan och på färjan och var jag bara tillräckligt kär har väntan förflutit utan att jag ens märkt av den… Så här i efterhand märker jag att ju längre tid som går desto mer idealiserad blir min bild av tiden utan fast förbindelse. Men ändå: jag älskar vår bro djupt och innerligt.

Igår flängde jag som en skållad råtta fram och tillbaka på nämnda bro. Utan att stanna och vänta EN ENDA GÅNG. Fatta! Till slut blev det till och med för mycket för denna nyblivna 40-åring med resultatet att den sista flängningen uteblev och vinprovning byttes ut mot TV-kväll i soffan. Poängen är dock att om jag orkat så skulle jag ha haft möjlighet att åka in till stan ännu en gång. Här var det dock inte färjan som bromsade mina planer. Här var det helt krasst forty years of serious living.

Till sist bjuder jag på lite nostalgi, varsågod Pellinge-färjan! (som jag bara behöver vänta på en gång i året)

/ Linda