Förlåt

Kära Högre Makt, jag inser att jag borde veta och kunna bättre. Och att jag många gånger borde tänka efter. Före. Jag inser också att ett förlåt inte alltid är tillräckligt, men för tillfället är just det ordet allt jag har att erbjuda Dig.

Förlåt mig alltså, för att jag äter så mycket godis. Förlåt också för att jag sällan äter upp allt utan istället lämnar choklad längst ner i min väska. Och förlåt mig, för att jag alltför ofta glömmer bort alla mina kladdiga rester.

Förlåt mig för att jag alltid har så bråttom. Och förlåt för att jag inte har koll på vad jag gör. Förlåt för att jag nio gånger av tio trycker ner min jobbdator i väskan, utan att först kolla läget på godisrestfronten.

Och förlåt mig, verkligen, för att datorns usb-uttag nu är fulla av choklad.

Jag lovar att göra bättring.

(men inte idag)

 

 

Ameh – det är ju LÅNGT dit!

… tänker jag och säger: okej! Det fixar jag. Innan vi är så långt fram i tiden har säkert resten av livet fallit på plats. Allt det andra har blivit gjort. Solen kommer att skina, himlen vara djupt blå och jag själv lugn, utvilad och vuxet klok. Det kommer att bli jättebra! Sen.

Problemet är ju bara det att det ganska sällan blir just det, jättebra. Ibland inte ens bra. För vartefter en del saker avklaras kommer nya istället. Och det där livet som mirakulöst ska falla på plats faller många gånger (irriterande nog) lite vid sidan om. Så att säga bredvid platsen. Solen skiner alltför sällan eftersom vi trots allt bor i Finland och istället för djupt blå är himlen oftast varierande grå .

Så när ”sen” obönhörligt närmar sig stiger frustrationen. Över att det aldrig blir som man tänkt sig. Över att man inte kan hålla käft. Över att det ska vara så svårt att i följd uttala tre små bokstäver: n e j. Eller sju, om man har någon slags uppfostran i ryggen och har lärt sig att vara artig: n e j  t a c k.

Så man knogar på. Flyttar fram tidpunkten för när man ska kunna andas ut och njuta av frukterna från det man åstadkommit. När man ska kunna äta choklad och dricka vin en helt vanlig tisdag för att man inte har annat att göra. Helt enkelt bara för att man vill och kan.

Och för att man till sist kanske är vuxen nog att våga vara sig själv närmast och säga … nej tack.

(utom till choklad och vin då)