Förlåt

Kära Högre Makt, jag inser att jag borde veta och kunna bättre. Och att jag många gånger borde tänka efter. Före. Jag inser också att ett förlåt inte alltid är tillräckligt, men för tillfället är just det ordet allt jag har att erbjuda Dig.

Förlåt mig alltså, för att jag äter så mycket godis. Förlåt också för att jag sällan äter upp allt utan istället lämnar choklad längst ner i min väska. Och förlåt mig, för att jag alltför ofta glömmer bort alla mina kladdiga rester.

Förlåt mig för att jag alltid har så bråttom. Och förlåt för att jag inte har koll på vad jag gör. Förlåt för att jag nio gånger av tio trycker ner min jobbdator i väskan, utan att först kolla läget på godisrestfronten.

Och förlåt mig, verkligen, för att datorns usb-uttag nu är fulla av choklad.

Jag lovar att göra bättring.

(men inte idag)

 

 

Ameh – det är ju LÅNGT dit!

… tänker jag och säger: okej! Det fixar jag. Innan vi är så långt fram i tiden har säkert resten av livet fallit på plats. Allt det andra har blivit gjort. Solen kommer att skina, himlen vara djupt blå och jag själv lugn, utvilad och vuxet klok. Det kommer att bli jättebra! Sen.

Problemet är ju bara det att det ganska sällan blir just det, jättebra. Ibland inte ens bra. För vartefter en del saker avklaras kommer nya istället. Och det där livet som mirakulöst ska falla på plats faller många gånger (irriterande nog) lite vid sidan om. Så att säga bredvid platsen. Solen skiner alltför sällan eftersom vi trots allt bor i Finland och istället för djupt blå är himlen oftast varierande grå .

Så när ”sen” obönhörligt närmar sig stiger frustrationen. Över att det aldrig blir som man tänkt sig. Över att man inte kan hålla käft. Över att det ska vara så svårt att i följd uttala tre små bokstäver: n e j. Eller sju, om man har någon slags uppfostran i ryggen och har lärt sig att vara artig: n e j  t a c k.

Så man knogar på. Flyttar fram tidpunkten för när man ska kunna andas ut och njuta av frukterna från det man åstadkommit. När man ska kunna äta choklad och dricka vin en helt vanlig tisdag för att man inte har annat att göra. Helt enkelt bara för att man vill och kan.

Och för att man till sist kanske är vuxen nog att våga vara sig själv närmast och säga … nej tack.

(utom till choklad och vin då)

 

 

Payback

Ni minns de två som i torsdags åkte ner till Helsingfors och därifrån vidare till Borgå? Fullastade med choklad, pepparkakor och en hel del annat mer eller mindre onyttigt? Efter några dagar fyllda av intressant kursande, roligt släktbesök, god mat och nostalgifärder medelst gul färja – är vi nu på väg hem igen. Gissa vad vi har med oss? Jo, en ryggsäck. Fylld med frukt. Nej jag skojar inte, vi har lånat en extra ryggsäck till all den frukt vi nu fraktar.

Men hur och varför kanske ni tänker nu. Vad är det egentligen som har HÄNT?  Det ska jag förklara för er, det finns nämligen något som heter karma. Ödet. Tingens ordning. Och så vidare. Och hur det nu gick karmade ödet till oss något alldeles förskräckligt i lördags. Eller min son blev tillkarmad, själv satt jag intet ont anande kurs.

För ser ni han var på julöppning med sin faster och köpte två lotter. Och schlabamm! Vann han ett gymbesök på den ena. Men eftersom vi inte hade någon extra tid att springa på gym, frågade de om de fick byta mot något annat, vilket de fick. Sonen fick en fruktkorg istället. Fin korg, mycket frukt. Efter det vecklade han upp sin andra lott och fick… ett spabesök! Samma sak där med tiden, dessutom var han inte riktigt upplagd för spa – så son och faster frågade om han kunde få något annat. Och det fick han: en väska fylld med… frukt! Och ett ljus. En liten ficklampa. Och tunna knästrumpor.

Och ni vet säkert alla hur det är när man någon gång vinner något, att man hemskt gärna vill ta hem det. Då spelar det absolut ingen roll om man råkar befinna sig 500 kilometer hemifrån. Så vi lånade ryggsäck och fyllde den med bananer, äpplen, clementiner, äpplen och persimoner. Sen fick vi och våra frukter skjuts från holmen till Borgå. Från Borgå till Helsingfors åkte frukterna och vi Onnibuss. Sen hade vi två timmar i Helsingfors innan tåget skulle gå, så godhjärtade som vi är visade vi bananerna & co  huvudstaden. Högst antagligen kommer de inte dit igen och vi ville ju att de skulle ha något fint att minnas. Och nu ligger de på hatthyllan ovanför oss och undrar över vart de är på väg. Fatta hur förvånade de ska bli när de plötsligt befinner sig i andra änden av landet! För att inte tala om hur förvånade vi är.

Chokoälskarna som gick på en mina.

Hur har din dag varit?

När natten kommer och vi alla blir så där lagom mosigt och uppgivet trötta, brukar vi sammanfatta vår dag. Sammanfattningen inleds vanligtvis med att en av Ahlbäckarna (av totalt tre) frågar: hur har din dag varit? För att sedan själv först svara: min dag har varit bra! Och då vet man att den faktiskt har varit precis det som sägs, bra. Sällan vill man nämligen köra igång något där kontentan av det hela är att allt skitit sig. Allt från den stund man slog upp sina blå tills de samma blå inte längre hålls öppna. Såna dagar vill man nämligen helst bara förtränga allt det som hänt (eller inte hänt) och istället sikta in sig på en eventuellt bättre morgondag.

Men för att nu föra hela den här grejen framåt, så lyder fortsättningen på sammanfattningskonceptet: varför har din dag varit bra? Något som kan vara inledningen till en hel berättelse om sånt som kanske varit roligt att göra. Mänskor som varit trevliga att möta eller umgås med. Mat som varit det godaste man ätit på länge. Eller så  går man helt enkelt på universalsammanfattningen som inkluderar allt det ovan nämnda: DÄRFÖR.

Och vet ni, idag har min dag varit bra. Inte bara därför, utan för att jag fått jobba med några av de roligaste och duktigaste typer som finns. Jag har fått lyssna till intressanta personer. Jag har fått god mat. Och till det både vin. Och choklad. Så här i backspegeln sett så har jag ingen aning om vad som egentligen skulle kunna föra den här dagen till ytterligare höjder. Eller nu ljuger jag så det skräller om det, jag vet visst. Allt som nu krävs är en fluffig kudde.

Till mitt trötta (men nöjda) lilla huvud.