Sista gången

Ett barn har jag. En son. Det fanns en tid då jag trodde att det gjorde skillnad hur många barn man har, men det gör jag inte längre. Nu förstår jag att varje enskilt barn är det käraste man har.

Varje.

Jag förstår också att det inte gör någon skillnad hur länge det barnet har funnits med en som mamma. Om jag tar mitt barn som exempel, har det funnits med mig i tolv år. Själv har jag funnits i 45 år för min mamma. Och fortsättningsvis är jag det käraste min mamma har, på samma sätt som mina systrar är det.

Av den orsaken tänker jag på de mammor som idag miste sina allra käraste barn. Som nu tvingas inse att de aldrig mer kommer hem. Och herregud så ont det gör i mig,

för deras skull.

Mysterier inför natten

Sent, sent:

Hördu mamma: om alla barn kallar sina mammor för mamma – varför kallar inte alla mammor sina barn för barn?

”Det vet jag faktiskt inte. Kanske det blir lite rörigt när vissa mammor har många barn? Lite svårt att skilja barn ett från barn tio, typ?”

Ja det är sant.

Paus.

Men mamma: hur är det med fiskar, tänker dom någonsin på att dom är våta?

Igen paus. Under vilken förtvivlat trött mamma tänker så det knakar…

”Det var en bra fråga, men det vet jag inte heller. I och för sig har dom inget att jämföra med, men … kanske jag kan kolla upp det och så funderar vi mer på det en annan dag?”

Okej.

Tack och hej. Godnatt sov gott. Lampan släcks (i och för sig ingen skillnad i fråga om mörker, det är ju trots allt maj i Finland) – ses imorrn!

Tackochlov, tänker mamman då. Att barn tillhör dem som kan och vågar fråga. Öga mot öga. Kring hur saker och ting fungerar. Tackochlov för barn som kan tillstå att de själva inte vet. Som är nyfikna, men ändå kan acceptera ett: jag vet inte, men jag kan ta reda på. Barn som godtar en öppning. En vilja att reda ut. Barn som gärna fortsätter diskussionen och därifrån kan gå vidare tillsammans.

Utan att döma. Utan efterspel.

God natt. Sov gott.