Ett barn har jag. En son. Det fanns en tid då jag trodde att det gjorde skillnad hur många barn man har, men det gör jag inte längre. Nu förstår jag att varje enskilt barn är det käraste man har.
Varje.
Jag förstår också att det inte gör någon skillnad hur länge det barnet har funnits med en som mamma. Om jag tar mitt barn som exempel, har det funnits med mig i tolv år. Själv har jag funnits i 45 år för min mamma. Och fortsättningsvis är jag det käraste min mamma har, på samma sätt som mina systrar är det.
Av den orsaken tänker jag på de mammor som idag miste sina allra käraste barn. Som nu tvingas inse att de aldrig mer kommer hem. Och herregud så ont det gör i mig,
för deras skull.
