Att vända andra kinden till

Då är vi där igen. Med hela den här grejen att man ska vända andra kinden till. Naturligtvis inte så att man låter andra trampa på en, men kanske på så vis att man ibland – tyvärr – måste låta saker och ting passera. Andras ord. Och vassa kommentarer. Om en själv eller något man tycker väldigt mycket om.

Vi diskuterar vidare. Om vikten av att respektera andra. Om att alla har rätt att tycka som de vill. Att tycka om det som de vill. Ha en åsikt. Man kanske inte alltid är överens kring just den åsikten eller tycker om just de sakerna, utan tvärtom tycker att de sakerna är det löjligaste som någonsin hittats på. Men ändå så får man inte racka ner på andra. Inte förminska något som den andra ser som bra. Och viktigt – för dem. Dessutom: är det inte olikheterna som gör oss till speciella mänskor?

Men om andra alltid säger att det som jag tycker om är fel? Eller dumt och fånigt? Varför känns det som om ingen någonsin respekterar det som jag gör eller tycker om? Äh, vet du vad, hör jag mig själv säga – om inget du säger hjälper. Om allting, oavsett vad du än gör, är fel i andras ögon. Om det inte går att diskutera, så låt det vara. Strunta i det. Gå åt andra hållet. Prata med någon som det går att prata med.

Eller?

Gaaaaaaaaaaaah! Noll poäng för pedagogiskt tänkande och konstruktiv fostran, that is.

 

Det undermedvetna

När vi kom dit stod dörren på vid gavel, ändå var det inte så enkelt att ta sig in eftersom man för att kunna göra det måste klättra uppför en sanslöst brant och obehagligt hög trappa. Långt däruppe ovanför mig kunde jag höra skriken från alla de barn som tydligen redan befann sig i huset och medan jag klättrade bad jag för mig själv att inget av dem handlöst skulle kasta sig ut genom dörren innan jag hunnit upp.

Eftersom det (naturligtvis) inte fanns några trappräcken gjorde jag mitt bästa för att få mitt eget barn i säkerhet och tog mig sammanbitet vidare, trappsteg för trappsteg. När vi kom in såg vi inga vuxna men panoramafönstren som bredde ut sig framför oss gav direkt uppsikt över några barn som därute klättrade på de hala klippporna ovanför det iskalla vattnet. Inga vuxna var med dem, inga flytvästar hade de. Ingenting. Och trots att det var slutet av december svallade vågorna högt. Inomhus klättrade barn på stolar och bord, överallt, medan pysselsaxar flög i luften.

Jag ville verkligen inte lämna honom där, men trots att jag i princip hade gjort allt utom att be på mina bara knän hade jag inte fått ledigt i mellandagarna. Så jag klämde fram ett leende, ropade åt den enda vuxna jag lyckades lokalisera att ”jag går nu!” Finemang! fick jag till svar, innan hen ointresserat vände sig om för att fortsätta prata i sin mobil.

Så jag låste dörren ordentligt bakom mig. Och trippelkollade att inget barn skulle få upp den. Sen klättrade jag nerför alla trapporna och gick mot bilen. Bredvid parkeringsplatsen kunde jag se flera barn som viftade med sina skidstavar i den ishala backen. Jättevassa stavar. Inga vuxna inom synhåll.

Och allt kändes så hemskt. Så fel. Och så vidrigt. Jag var den sämsta mamman i världshistorien och framför mig kunde jag se hur han drunknade, ensam. Naturligtvis efter det att han fått ögat utpetat med en skidstav och kinden piercad av en sax innan han ramlat nerför trapporna. Men precis när jag skulle vända om för att springa tillbaka och hämta honom… så vaknade jag. Och insåg att jag verkligen borde göra något åt mitt kontrollbehov, och det snabbt.

Innan jag kör slut på mitt undermedvetna.

Varför man har barn

Jag vet att vi har diskuterat det här förr, men jag vill ändå kolla så att du säkert minns.

Minns vadå?

Varför man skaffar barn. Varför vi har dig.

Jaaa, jag vet… För att man så gärna vill ha barn. För att man tycker om dom. För att man längtar så. Du har sagt det, många gånger!

Nej.

Vadå?

Det är för att man måste ha någon som tar hand om en när man blir gammal. Ibland får man många barn och då har man ju tur, men nu gick det ju så att vi fick bara dig. Vilket betyder att du måste skaffa dig ett jättebra jobb.

?

Du vet när du ibland säger att du inte orkar till skolan. Och jag säger att du måste – framförallt får – gå dit för att lära dig saker. För att sen kunna lära dig ännu mer. Få ett yrke och ett jobb.

Ja?

I ditt fall räcker inte det, du måste alltså få ett jättebra jobb. Så att du kan ta hand om pappa och mig. Tänk bara om vi vill ha ett nytt hus när vi blir gamla? Hus är dyra.

Meh!

Och om vi vill resa jorden runt, det kostar också.

Men då måste jag ju få komma med!

Visst får du, men då blir det ju dyrare. För dig. Med tre biljetter.

Men nu bråkar du ju!

Nej. Därför har pappa och jag också tänkt att du borde börja öva i tid, på att jobba. Nu har ju du ingen utbildning än eftersom du bara är elva, men du kan ju göra annat. Före och efter skolan. Vi kan skjutsa dig. Kanske det behövs någon som kan gräva med spade någonstans?

Men sluta bråka!

Jag bråkar inte, det är allvarliga saker. Vem ska annars ta hand om oss när vi blir gamla? 

Maaaammmmaaaa! Sluta!

Okej då. Vi har väl barn för att vi så gärna vill. Och för att vi tycker om dig. På tal om ingenting alls: Vad vill du bli när du blir stor?

Till sömns

Igår fick jag vagga en liten fröken till sömns. Under några minuter såg jag in i de små bestämda ögonen. Ögon som så småningom kapitulerade för att sedan långsamt slutas. Helt gav hon sig ändå inte, hennes mjuka lilla hand höll ända in i sömnen ett fast grepp om mitt pekfinger. Tills jag efter en stund försiktigt lösgjorde oss från varandra och lade ner henne på sängen. Fingret fick jag tillbaka, men jag tror bestämt att hon behöll mitt hjärta.

Jag hade nästan glömt hur små dom är. Utlämnade till oss och tillvaron, men ändå fulla av förtröstan på att vi finns där och tar hand om dem. Att vi gör allt, för dem. Och vad finns det egentligen för andra alternativ? Inga. Inte för någon, varken oss eller dem.

Lilla lilla myran.