Hjälp mig härifrån…

Efter en kort överläggning på tre man hand beslöt mina lungor och jag att villa-avslutningen skulle tillbringas hemma och inte på den villa dit vi skulle ha tvingats ta oss i öppen båt. I 20 m/s. Och ösregn. När vi skickade iväg resten av familjen tyckte både lungorna och jag att vi dragit det längsta strået. Hunden som inte hade rösträtt och därför inte blivit tillfrågad menade att han gärna hade åkt över istället för att vara fångad här med oss, men det hade han inget för. Några timmar senare när vinden mojnade och kvällssolen försiktigt vågade sig fram kändes med ens vårt strå något kortare. Men nu blev det så här.

Frånsett ett antal mindre psykbryt hade min kompis Netflix och jag en helt okej kväll. Och ur forskningshänseende mer än det: en riktigt bra kväll. Vi lyckades nämligen identifiera flera områden som kunde undersökas när det kommer till amerikansk helylle-tv. Här finns underlag till hur många undersökande artiklar eller avhandlingar som helst! Som till exempel:

  1. Hur kommer det sig att dygnet i en amerikansk fiktiv småstad består av oändligt antal timmar? (finns ingen hejd på vad de hinner uträtta på ett ynka dygn)
  2. Hur kommer det sig att varenda kotte varje dag: morgon, middag, kväll, har råd att äta ute? (trots att de är single moms, dads och whatever)
  3. Varför bär huvudpersonen alltid en take-away kaffemugg? (oavsett tid på dygnet, oavsett var hen befinner sig)
  4. Hur stor kan en take-away kaffemugg bli? (och varför görs de så stora?)
  5. Hur många parader arrangeras per fiktivt år i fiktiv amerikansk småstad? (och hur kan det komma sig att alla genomgående ställer upp på att klä ut sig i diverse outfits?)
  6. Varför försöker man aldrig (seriöst) få det att se ut som om snö faktiskt är blöt och svinkall? (utan enbart småmysig. Och härlig. Kort sagt något vitt i vilket någon aldrig någonsin fryser.)
  7. Varför är Netflix beroendeframkallande?

Där har ni något att gräva i! Och medan ni gör det ska jag återgå till att försöka få mig frisk.

Så här kan det ju inte fortsätta.

 

 

Back on Track

Mina vänner: jag är tillbaka. När min inspiration tröt för sisådär ett halvt år sedan skulle jag ha velat säga precis som Schwarzeneggers lille pojk Arnold: I’ll be back. Varefter jag spelat lite med mina omfångsrika muskler (not) och sett precis lika mystisk ut som bara han kan. Men ser ni det vågade jag inte. För jag visste nämligen inte när och om den skulle komma tillbaka. Jag visste då inte heller om Arnies standardansiktsuttryck beror på brist på skådespelartalang eller om han helt enkelt tilldelats sådana roller där nämnda uttryck är det enda som eftersöks, men det är en annan fråga. Nåväl för att återgå till ursprungstanken så kan jag säga att till all lycka återvände min inspiration. Och resultatet av detta är nu att jag och min diktafon lyckligt hastar runt världen.

Under de senaste dagarna har jag haft förmånen att lyssna till en sådan samlad mängd livserfarenhet att jag nästan ryser. Jag har fått ta del av några få människors tankar, erfarenheter och alla de utmaningar som de mött genom livet. Jag vet inte längre om jag kan hålla med menigheten som vid tillfällen säger att det var bättre förr, dock kan jag inte heller påstå att det skulle ha varit sämre. Är det kanske helt enkelt så att livet bara är? Oavsett tid och rum så är livet och vår uppgift som människor är att på bästa sätt finna vår plats i det. Ibland flyter dagarna och livet på så lätt att vi knappast märker att det passerar, medan det andra dagar gör sitt bästa för att motarbeta oss på alla fronter. Oavsett, så kan vi inte annat göra än att stadigt sträva framåt. Och det är någonting som dessa människor verkligen gjort.

Det är stort att dela upplevelser. Det är fint att få göra det man tycker om.

Livet?
Livet?

/ Linda