Är hon varg?

Med stora ögon tittade den lille killen på oss medan han något tveksamt upprepade sin fråga: ”är hon … varg?” Febrilt tänkte vi efter vad det kunde vara som han syftade på innan det plötsligt slog oss. Nej! Hon är inte Varg – hon är arg, sa vi. Och försökte med våra ansiktsuttryck visa vad det betyder att vara arg, innan vi tillsammans fortsatte läsningen. Språkinlärning när den är som bäst: den som inte förstår vågar fråga. Den andra använder alla medel som står till buds för att svara.

Men sen, i bilen på väg hemåt, tänkte jag att det egentligen inte är så stor skillnad mellan arg och varg. Själv kan jag bli jättevarg mellan varven, morra, väsa och ha mig. Varg på allt och alla. Så vansinnigt varg att jag nästan inte vet till mig. Nästan så att om jag hittade någon att bita skulle jag slå ihop käftarna. Hårt.

Typ som nu.

Sällskap ikväll, någon?

 

 

Fula känslor behöver fula ord

Det sägs att det att använda många svärord tyder på ett outvecklat språk. Att svärorden fungerar som utfyllnad för allt det som man vill säga men kanske inte har möjlighet att föra fram på annat sätt. Att kraftuttrycken egentligen inte behövs, utan att det finns alldeles tillräckligt med rumsrena ord och uttryck som kan visa på den känsla eller den grad av något som man vill få fram. Men ni vad jag tror? Jag tror att det finns tillfällen när svärord både kan och får användas. Tillfällen då ett svärord till och med är det enda som på riktigt kan illustrera hur starkt du känner. Inte när det gäller goda känslor eftersom positiva fenomen åtminstone för mig ska ha positiva ord. Jag är så ”jävla glad”! Blir på något sätt fel.

Men när det gäller det motsatta. När du är så uppgiven eller arg att du nästan inte vet vart du ska ta vägen med dig själv och allt det du bär inom dig. Då tror jag att man mer eller mindre måste få ta till allt det där fula som man någon gång lärt sig. Jag tror dessutom att det efteråt kommer att kännas aningens bättre, eftersom fula känslor behöver fula ord. Jättearg eller upprörd täcker många gånger inte ens en bråkdel av det man behöver få fram. Som igår när jag än en gång blev så uppgiven över den blinda slumpmässighet som råder gällande vem som drabbas av vad, att jag väl hemkommen nästan svor min annars så skära tunga svart. Jag är plågsamt medveten om att det inte förändrar något. Att våra liv fortsättningsvis levs på osäker grund och att sjukdom inte lätt låter sig blidkas eller köpslås med.

Men förbanne mig om det inte kändes åtminstone lite bättre. 

/ Linda