Är hon varg?

Med stora ögon tittade den lille killen på oss medan han något tveksamt upprepade sin fråga: ”är hon … varg?” Febrilt tänkte vi efter vad det kunde vara som han syftade på innan det plötsligt slog oss. Nej! Hon är inte Varg – hon är arg, sa vi. Och försökte med våra ansiktsuttryck visa vad det betyder att vara arg, innan vi tillsammans fortsatte läsningen. Språkinlärning när den är som bäst: den som inte förstår vågar fråga. Den andra använder alla medel som står till buds för att svara.

Men sen, i bilen på väg hemåt, tänkte jag att det egentligen inte är så stor skillnad mellan arg och varg. Själv kan jag bli jättevarg mellan varven, morra, väsa och ha mig. Varg på allt och alla. Så vansinnigt varg att jag nästan inte vet till mig. Nästan så att om jag hittade någon att bita skulle jag slå ihop käftarna. Hårt.

Typ som nu.

Sällskap ikväll, någon?

 

 

Fula känslor behöver fula ord

Det sägs att det att använda många svärord tyder på ett outvecklat språk. Att svärorden fungerar som utfyllnad för allt det som man vill säga men kanske inte har möjlighet att föra fram på annat sätt. Att kraftuttrycken egentligen inte behövs, utan att det finns alldeles tillräckligt med rumsrena ord och uttryck som kan visa på den känsla eller den grad av något som man vill få fram. Men ni vad jag tror? Jag tror att det finns tillfällen när svärord både kan och får användas. Tillfällen då ett svärord till och med är det enda som på riktigt kan illustrera hur starkt du känner. Inte när det gäller goda känslor eftersom positiva fenomen åtminstone för mig ska ha positiva ord. Jag är så ”jävla glad”! Blir på något sätt fel.

Men när det gäller det motsatta. När du är så uppgiven eller arg att du nästan inte vet vart du ska ta vägen med dig själv och allt det du bär inom dig. Då tror jag att man mer eller mindre måste få ta till allt det där fula som man någon gång lärt sig. Jag tror dessutom att det efteråt kommer att kännas aningens bättre, eftersom fula känslor behöver fula ord. Jättearg eller upprörd täcker många gånger inte ens en bråkdel av det man behöver få fram. Som igår när jag än en gång blev så uppgiven över den blinda slumpmässighet som råder gällande vem som drabbas av vad, att jag väl hemkommen nästan svor min annars så skära tunga svart. Jag är plågsamt medveten om att det inte förändrar något. Att våra liv fortsättningsvis levs på osäker grund och att sjukdom inte lätt låter sig blidkas eller köpslås med.

Men förbanne mig om det inte kändes åtminstone lite bättre. 

/ Linda

I’m not an Angry person

… eller som vi något modifierat uttrycker oss i min lilla by: jag är inte en arg person. Av naturen that is. Allra helst vill jag verkligen vara glad, god och snäll. Tyvärr är det egenskaper som kanske inte tillfullo kommer till sin rätt i denna värld. Alltför ofta borde man istället tvinga sig själv till att använda händer och tänder i sin iver att komma framåt och uppåt. Den som snällt står i kö och väntar får tyvärr många gånger se sig förbigången på antingen den ena eller andra sidan.

Nåväl. Det var inte köbildning det skulle handla om nu, varken i metaforiskt syfte eller direkt från true reality. Häromkvällen satt jag med tre av mina allra käraste hjärtevänner och diskuterade utmaningarna med att leva i denna vår värld av i dag. Främst då utmaningarna som föds ur det mänskliga samspelet… vare sig det utspelar sig mellan enbart vuxna eller mellan vuxna och barn. I denna diskussion poängterade jag då resolut att jag inte är en arg person. Ett uttalande som får mina vänner att skratta rått åt mig. ”Daah, har du inte fattat det än?” Typ. Och jag blir inte upprörd på dem (bara lite) för jag tycker ju om dem så väldans mycket.

Men faktum kvarstår. Det är jobbigt att gå emot sin natur. Varför ska det vara så svårt att få människor att lyssna på en då man ber snällt? Varför måste man ta till fulrösten för att någon överhuvudtaget ska höja ögonbrynen? Vart har respekten för våra medmänniskor försvunnit? Oberoende av om jag pratar med en sjuttioåring eller en tioåring så är det en annan människa jag har mitt emot mig. Och denna människa ska bemötas hänsynsfullt och med respekt. Och ja… jag blir ledsen å alla våras vägnar, både barns och vuxnas. Jag tänker inte spekulera hur det gått så här och vart vi är på väg: men kunde vi inte alla ta oss i kragen? Ingen av oss borde tvingas att ta till fulrösten när vi ber om en enkel sak.

Punkt.

Påminner om en arg Linda...
Mycket snarlik en arg Linda – vet inte riktigt hur hon ska få till det…

/ Linda