I varje arbetsintervjusituation med självaktning, frågas efter sådant som man upplever sig vara bra på, ens styrkor. Detta eftersom jag har förstått att vi finländare inte är sådär hoppsanhejsan på att skryta om oss själva. Enligt liknande tankemönster ombeds man att även lista sådant som man upplever sig vara mindre bra på. Det vill säga att det antas att vi heller inte är bra på att lokalisera och namnge våra svagheter.
Nu råkar det vara så att en av mina absolut främsta styrkor råkar sammanfalla med mina svagheter: jag är jättebra på att säga vad jag är dålig på. Eller så är jag väldigt finländsk i det avseendet också, på det sättet att jag gärna späker mig själv bara för att jag inte ens i misstag ska råka framstå som bättre än någon annan.
Nåväl, en av de saker som jag i denna världen är absolut sämst på, är att gå i tätbefolkad bebyggelse. Placera mig i vilken storstad som helst och jag kommer att framstå som en mänsklig flipperboll. Twoing, twoing, twoing! De som kommer mot mig tror inte ens att jag är på riktigt, ända tills de möter mig öga mot öga och försöker passera. Svänger de vänster – gör jag detsamma. Höger – same same. Inte för att jag vill ställa till med något, utan för att jag helt enkelt inte klarar av att räkna ut vart de är på väg.
I Replot har jag inte alls samma problem. Helst skulle jag vilja säga att det är för att Replotbor är lättare att läsa av.
Men egentligen beror det kanske på att man väldigt sällan möter någon.
Linda gillar läget 