”Du behöver aldrig vara orolig för att gå ensam i en mörk skog” sa min mamma åt mig när jag var liten. ”Djuren är räddare för dig än du är för dem.” Men när du går ensam i en mörk stad, det är då – som du ska vara försiktig.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om eller säga, utan jag ville skamlöst visa upp den bild som jag häromkvällen tog i min mörka och ensamma skog. Med telefonen. Utan blixt.
Fatta, som en tavla!
(och nej mamma, jag var varken orolig eller rädd)
Har ni tänkt på att ju längre man är tyst, desto svårare blir det att bryta tystnaden? Även om man efter några dagar eller veckor kommer så långt att det till och med skulle kännas bra att säga eller skriva något, så vill det sig inte. Gång efter annan harklar man sig eller sätter sig vid tangenterna för att börja på, men varje gång slutar i det att man antingen tystnar eller trycker på delete. Mest kanske för man börjar fundera på varför någon ens skulle vara intresserad av det som man försöker få fram. Jag menar: på riktigt?
Typ som nu.
En hel del har hänt under de senaste månaderna och sedan jag skrev senast. Saker som fått mig att inse vad jag vill göra under det här året men också saker som fått mig att förstå vad jag behöver välja bort. Dessutom har händelser ägt rum som alltför tydligt visat att man inte kan springa ifrån sig själv och sådant man varit med om.
Men för att inte skrämma bort er med mina allvarligheter måste jag väl också berätta att jag under julledigheten (med avbrott för mat och hundpromenader) såg åtta (8) säsonger av That 70’s show. Jag förtärde massor med chokladkonfekt, men sjönk inte så lågt att jag åt vilka bitar som helst (strictly nougat och tryffel). Stora mängder marmelad gick också ner, även om jag själv inte gjorde detsamma utan snarare gick (ordentligt) upp. Kanske bra med lite extra fluff inför den kommande vinterkölden och de utmaningar som år 2018 för med sig?
Eller så inte.
Linda gillar läget 