Linda gillar läget

Knowledge is an unending adventure at the edge of uncertainty.

Jacob Bronowski

I dessa dagar, när så många mänskor säger sig kunna och veta så mycket. Och när så många mänskor tvärsäkert uttalar sig i olika komplicerade ärenden, har jag svårt att finna utrymme och plats för mina tankar. Det är inte det att jag inte skulle kunna eller veta. Ibland tror jag att jag till och med vet en hel del. Det är snarare det att jag så att säga slagits av vidden av världen. Ju mer jag lär mig och vet – desto mer inser jag hur mycket som jag inte vet. Och hur mycket jag har kvar att lära mig om hur världen fungerar. Därför försöker jag, så långt som det är möjligt, att hålla mig från att uttala ”absoluta sanningar”.

Ta exempelvis fusionsfrågan Korsholm – Vasa. Det har sagts att vi har allt att vinna på en fusion. Att vi blir större och starkare. Men också motsatsen har uttalats: att vi har allt att förlora och att det ur en fusion aldrig kommer att födas något gott. Själv aktar jag mig för att vara lika kategorisk. Naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att förlora och naturligtvis finns det sådant som vi kan och kommer att vinna. Såväl Korsholm som Vasa.

Men idag verkar det tyvärr vara populärt att anklaga. De som är positiva till en fusion anklagas för att inte bra nog kunna motivera sin iver: ”att bli större är inget motiv”. De som i negativa ordalag tidigare uttalat sig om fusion men röstat för förhandlingar, anklagas för att ha låtit sig övertalas och köpas. Underförstått att de inte har förmåga att tänka själva. Medan de som är mot förhandlingar anklagas för att vara protektionister. Och visionslösa bakåtsträvare.

Men alla är vi ändå mänskor som försöker göra vårt bästa. Är det kanske så att ”vårt bästa” ganska sällan uppfattas som någon annans bästa? Hur goda intentioner vi än har. Varför är det så?

Under min egna time-out, den alltför korta julledigheten, grubblade jag en hel del på det här och vill peka på en del saker som jag upplever som problematiska. Observera: det här är mina grubblerier, man måste inte hålla med. Men man behöver heller inte vifta med fulfingret och säga ”herregud så dum och blåögd hon är, den där Ahlbäck”. Istället får man gärna kommentera och säga hur man själv tänker.

Jag tror: att mycket handlar om (brist på) förtroende och rädslor. Befogade sådana men även mindre befogade sådana. Dessutom tror jag att vi ironiskt nog delar många av rädslorna, men att lösningarna ser olika ut för oss. Här finns mycket annat också, men jag tror att vi börjar med de här två.

Om vi hela tiden tänker att de personer vi pratar eller förhandlar med kommer att hugga oss i ryggen så fort vi vänder ryggen till (vare sig personerna finns i egen kommun eller hos grannen) – så kommer vi aldrig att ha möjlighet till ett genuint samarbete. Om vi till exempel är fullt övertygade om att Vasa kommer att bränna alla svenska dokument på bål och införa obligatorisk finska i samtliga organ i samma sekund som tre år har passerat och avtalstiden är över, då ska vi inte försöka skapa något tillsammans. Om vi å andra sidan vågar drista oss att tro på att det finns en gemensam vilja att hävda oss i en nationell hård konkurrens. Om vi vågar tro på att finlandssvenskan eventuellt har en större chans att överleva om vi är fler som står upp för den, såväl svenska- som finskatalande, då behöver vi göra detta uppriktiga förhandlingsförsök.

Sen får vi se hur långt det räcker, ända till fusion – eller så inte.

Nighty Night,

Linda Blue Eyes