… om vad som egentligen är viktigt. Och om orsaken till att vi tillsammans kämpar oss fram genom detta stundvis så enerverande jordeliv. Min påminnelse kom igår. På loppis av alla de ställen. Vem eller vad som förde den i min väg må vara osagt, men den fick mig att stanna upp så pass mycket att den faktiskt fick följa med mig hem.
Varsågod, stanna upp ni också:
/ Linda
Jag vill nämligen inte beställa era tidningar, vitaminer eller herrkalsonger. Inte heller era gratisprov med samlarmynt, tandborstar eller damsockor intresserar mig. Mitt smink vill jag gå till butiken och testa och vill jag köpa böcker beställer jag på nätet. När det passar mig! Inte klockan halv nio en vardagskväll när jag är trött, grinig och allmänt pain-in-the-assig. Eller klockan halv nio en fredagsmorgon när jag äntligen fått flyt i mitt skrivande.
Jag vill inte fastna i era mardrömsprenumerationer som ingen ände har. Och även om mina knäleder vid denna höga ålder börjat knarra, vill jag inte dränkas av Omega-3, jättenattljusolja eller Vitaepro. Jag behöver inte sjuttiotusen rakblad till min rakhyvel, inte heller underkläder i min postlåda var tredje vecka. Och skulle det vara så att jag trots allt behöver någonting av det ovannämnda, så köper jag – när det passar mig.
Jag vet att det är människor som jag som finns i den andra telefonen. Jag är medveten om att vi alla måste förtjäna vårt levebröd och jag gör mitt bästa för att vänligt säga nej tack redan innan den långa harangen kommer. Men när de hastigt drar efter andan och tar i ända från tårna är det alla gånger inte så lätt att slänga in en kommentar: nyt sinullaolissmahdollisuuskokeillajotainihanjadajadajada…. neeeej! Jag vill inte! Ei kiitos. Nej tack. No thanks. Hur tydlig måste man vara? Men nu ger jag upp, nu vill jag inte längre vara med.
Så ring mig inte mer. Tack!
/ Linda
Linda gillar läget 