Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.
Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.
Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.
Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.
Idag stod jag bredvid.
Linda gillar läget 