Förra veckan gjorde jag det, kapitulerade. Istället för att köpa jeans i den storlek som jag snart skulle passa i, så köpte jag den storlek som jag de facto nuförtiden är. Och fatta så bra det kändes! Att kunna andas normalt. Att kunna böja sig framåt utan att det svartnade för ögonen. Att kunna vara – jag. Nästan lite för stora var de faktiskt, men inte mer än att jag tänkte att det löser sig med första tvätten. De var nämligen lite stretchiga och den typens jeans brukar dra ihop sig en aning.
Så efter några dagars njutning tvättade jag dem för första gången och precis som jag tänkte så passar de efter det perfekt! De blev alltså mindre, eller så trodde jag åtminstone. Efter att ha gått genom vad och hur mycket som jag under julhelgen har ätit är jag inte så länge säker. Det kan ju eventuellt förhålla sig så att det inte är jeansen som krympte utan jag som…
Vem vet? Om det är så får jag helt enkelt hålla i minnet att det i våra nordliga trakter betraktas som bra att lägga på sig lite underhudsfett inför vintern. Allt för att man inte ska frysa så förskräckligt. Och då spelar det kanske ingen roll om just det här underhudsfettet råkar bestå av Gröna kulor, Wienernougat och Aladdin?
Värmehalten är ju precis densamma.
Linda gillar läget 