En av mina politikerkollegor har vid upprepade tillfällen lyft fram problemet med hur våra äldre som inte längre klarar sig själva har det. Hur de kan tvingas sitta i våta blöjor, smutsiga kläder och vänta på en personal som har svårt att hinna med. En personal som dessutom är starkt reglerad av sparkrav.
Och naturligtvis är det alltid bra, för att inte säga nödvändigt, att lyfta fram sådant som inte är okej. Sådant som går ut över människor som själva inte har kapacitet att rätta till missförhållandena, människor som är utlämnade i våra händer. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det här är slutresultatet i en samhälleligt mycket större bild. En bild som inkluderar många människor och många beslut. När vi då lyfter fram missförhållandena bör vi göra det på ett sådant sätt som inte ytterligare pekar ut och skadar de yrkespersoner som de facto finns där närmast våra äldre och som varje dag gör sitt yttersta för att de ska ha det bra. Yrkespersoner och medmänniskor som ger allt av sin person och sig själva, men tyvärr inte kan påverka de medel som de har till sitt förfogande.
Idag (17.3) kunde vi i Vasabladet läsa Viktoria Stens personligt skrivna debattartikel kring hur det verkligen är att vara i just den positionen. Vi kunde läsa om varför hon vill arbeta med det hon gör och vad det kräver av både henne och hennes kollegor att finnas där och göra ett så gott arbete som bara möjligt. Något som ändå inte upplevs som tillräckligt och därmed väcker frustration, vilket jag har full förståelse för.
Nu har vi alltså ögonen på problemet, men någonstans i kommunikationen verkar det ha gått fel. Det här är inte bara några personers angelägenhet, utan det här är allas vår gemensamma sak och för att komma vidare måste vi ha samma utgångsläge. Vi kan inte arbeta så att de som gör det konkreta arbetet upplever det som att de skuldbeläggs.
Även om jag idag inte arbetar inom vården har jag bytt min beskärda del av blöjor. Tre år som vårdare av dementa har visat mig de grepp som krävs för att kunna hjälpa någon som är större än mig själv. Som kanske inte vill bli hjälpt, som är rädd och förvirrad. Men efter också många år inom dagvården då jag känt på att byta blöjor av mindre omfång fasttejpade runt sprattlande små barnkroppar, vet jag att skillnaderna mellan dessa områden inte består av enbart blöjans storlek. Jag vet vad Viktoria skriver om.
Men om man ser till min egna andel i hela den här historien är den mer komplicerad än så. Detta har varit min första period som förtroendevald och medlem i vårdnämnden. Jag har suttit där och fattat beslut, det kan åtminstone jag inte komma ifrån även om man ibland kan läsa inlägg av förtroendevalda som inte riktigt förmår kännas vid att de suttit med i något slag av beslutsfattande vad det än må gälla. Jag får stå för att jag har suttit med och beslutit om budgeter som uppenbarligen inte är tillräckliga men måste rymmas in i den kommunala totalbudgeten. Och det sticker olustigt i mig, även om ekonomin just här kanske inte är hela sanningen.
I Viktorias text kan vi läsa om ett yrkesområde som av många inte uppfattas som tillräckligt lockande. Vi har få unga som vill arbeta inom äldrevården och omsorgen idag varför det är svårt att finna vikarier. Problemet är där större än kommunen: hur ska vi kunna göra dessa utbildningar attraktiva? Och igen en ännu större bild: när ska vårdpersonal någonsin lönemässigt tillfullo ersättas för det arbete som de gör?
På något sätt måste vi nu utan att skuldbelägga gemensamt ta oss vidare. För alla våra äldres skull.
Linda gillar läget 