Kategoriarkiv: Livet

Jävla vingprövande

Naturligtvis har också jag gjort det, prövat mina vingar. Faktum är att jag fortfarande gör det. Mina dagar består mer eller mindre av testflygningar på valfritt ställe, hemma eller på jobbet. Ibland går det bra och ibland går det mindre bra, men oavsett resultat är det alltid jag själv som ansvarar för det jag gör. Det är jag som måste bära hundhuvudet. Jag som måste tejpa ihop mig själv och mitt stukade självförtroende innan jag tar nya tag. Därför har jag under årens lopp utvecklat en viss känsla för när det inte ens är läge för att försöka lyfta från marken. Inte ens för en kort flygning.

Vingarna ska och måste prövas – hur skulle vi annars lära oss? Ändå är det lättare att acceptera det när det kommer till mig själv. När det gäller min femtonåring skulle jag mycket hellre gå in för en annan – säkrare – linje. Ni vet den linjen där någon (förslagsvis jag) informerar om handlingar och konsekvenser och femtonåringen tror på vad man säger. Tror så pass mycket att hen inte ens försöker vifta igång sina små frön till vingar utan låter dem stilla vila längs sidorna. Fast vem lurar jag med det?

Inte en chans i världen att vingjävlarna skulle hållas där.

Papp min

Nej men snälla vän, du kan ju inte stå på den stegen! säger han. Det är farligt! Du måste ha en stege som är tillräckligt lång, står stadigt och lutar lagom så att du får stöd för benen. Du kan ju ramla ner, när som helst! Det där gör jag.

Nej, pappa. Det är ingen fara med mig, jag står jättestadigt och kan luta benen hur bra som helst – titta! *mogen dotter lutar sig snyggt medan hon viftar med händerna*

Nej men snälla vän! Så mycket har jag byggt i mina dar att jag vet vilken stege man ska ha och hur man ställer den. Jag sa gå bort därifrån, jag gör det där. Jag vill ju inte att du ska ramla ner.

Så jag går bort därifrån och låter min snart 83-årige far göra det han gör bäst: vara pappa. Och byggmästare. Själv ställer jag mig snällt med fötterna stadigt på terassen och börjar bända bort bräderna längst ner. Byggmästaren placerar omsorgsfullt den stege han haft med sig och klättrar sedan upp. I full mundering inklusive keps med öronlapparna nedfällda ”för att myggorna prompt ska in i öronen”. I skuggan är det 24 grader och hur många grader det är här i solskenet, uppe under taket, vill jag inte ens tänka på. Själv jobbar jag i shorts och linne men svetten rinner ändå.

Tystnaden sänker sig medan vi sida vid sida knogar på. En med farligheter och den andra inte. Han med farligheterna är säkert nöjd över att ta hand om sin lilla (48-åriga) dotter. Hon som låter honom göra det är i sin tur nöjd –

över att han än en gång får känna sig behövd.

papp miin