Klockan 23.30 igår kväll somnade vi framför  Sherlock Holmes och hans pågående brottsutredning. Uppskattningsvis tjugo minuter senare vaknade vi av ett hårresande och ensligt ylande. Yrvakna som vi var förstod vi först inte varifrån ljudet kom eller vilken typ av varelse som ens skulle kunna få ur sig ett sådant. Men efter att jag barfota försiktigt tassat fram genom huset insåg jag att avgrundsylandet kommit från soffan och vår lilla pälsbeklädda fyrfoting. The Hound of the Baskervilles har alltså fått konkurrens. Big time.

Efter att vi kunnat slå fast vem som ylat, försökte jag klura ut vem eller vad som ylandet riktats mot. Hade vi oväntat besök på vår mörka gård eller var det vargen som smög runt knutarna? Borde jag ta fram Gevalia eller den knallpistol som Ahlbäck d.y. för många år sedan fick i High Chaparall? Ungefär så långt kommen i resonemanget insåg jag att vår gruvliga Hound hade somnat om och även om jag inte är född med samma slutledningsförmåga som Sherlock, insåg till och med jag att det som eventuellt fanns utanför inte kunde vara sådär fruktansvärt farligt.

Så efter en stund somnade vi om och fick sova till ännu en ny dag. En dag av sol, sorg och små tjocka fötter.

En sån tröst att de sistnämnda finns.