När jag blev Mårran

Missförstå mig rätt, det är fantastiskt fint och framförallt nödvändigt, att barns rättigheter lyfts fram. Och där är det vi vuxna som måste bereda rum för barnen. Det är på vårt ansvar att de blir sedda, hörda och ges möjligheten att vara delaktiga. Gällande det finns inget att ifrågasätta, nada. No way Jose. Ändå känner jag hur Mårran växer inom mig medan jag lyssnar vidare till vad som sägs om det projekt som arbetats fram i ett land på andra sidan vattnet. ”Varför känner du så – ta en kaka till!” skulle Muminmamman säkert mjukt säga till mig, i hopp om att det skulle lösa mitt aktuella attitydproblem. Men nu är hon lika livlös som Mårran på bilden och alla andra Muminfigurer i Tammerforshuset, vilket tyvärr gör att kakorna lyser med sin frånvaro.

Jo jag känner så, eftersom rättigheterna är det enda som lyfts fram. Här nämns inte något om eventuella skyldigheter, vilka åtminstone enligt mig är för evigt sammanbundna med såväl barns som vuxnas rättigheter. Och själv tror jag att det är viktigt att barn också blir medvetna om vad som förväntas av dem. På det viset räknas de, får en mening och en uppgift. Den som inte har några skyldigheter får fnatta omkring hur som helst. Den som inte har några skyldigheter saknas inte av någon.

Vi vill alla bli hörda och beaktade. Idag gärna på ett snabbt och smidigt sätt, eftersom det är vår rättighet. Vi skriver på listor och initiativ om allt det som enligt oss behöver åtgärdas. Quickfix är tidens melodi. Men när vi får frågan om att ställa oss till förfogande för olika typer av längre engagemang: inom föreningar, politik, you name it – säger vi oftast nej, eftersom det är tidskrävande och svårt. Ibland rent av otacksamt.

Med rättigheter följer också skyldigheter, det ena existerar inte utan det andra. Men hur hittar vi balansen? Och hur får vi våra barn att förstå det här om vi inte hjälper dem?

Hälsningar,

Fru Mårr. An.

20180925_163939.jpg

Makt och annat tänkvärt

För några timmar sedan informerades vi om att vår tidigare president Mauno Koivisto har avlidit. Koivisto som gjorde en ”klassresa av rang” och var en man som gick hem hos många av oss, arbetade aktivt för att minska presidentens makt. I motsats till det arbete han gjorde kunde vi i onsdags läsa om Donald Trump som avskedat chefen för FBI eftersom ”he wasnt’t doing a good job”. Det vill säga han gjorde kanske inte det som Trump ville att han skulle göra. Allt detta … om makt.

Makt är en svår fråga. Vem förtjänar den? Till vem ska vi våga ge makten? Vem bryr sig inte om att makt utan tar den? Och vem behärskar (på riktigt) den makt som blir dem givna eller den makt som de själva tar? Dagligen kämpar vi på olika nivåer: kommunal, regional, nationell och internationell. För att synas. Ha något att säga till om. Och gott och väl är det, så länge vi inte söker makten för vår egen skull, utan för att vi verkligen bär på en tanke om att vi vill och kan åstadkomma någonting som fler än en (vi själva) kan dra nytta av.

Det sägs att makt föder makt, men mest av allt borde makt kanske föda ansvar. Och när det gäller det har vi mycket att göra än. Som mänskor. Vuxna. Professionella. Föräldrar.

Efter nästan en vecka på lägerskola tillsammans med Finlands framtid, dvs en hel hög med barn/unga i åldern 11-13, ser man hur viktigt det är att någon finns där för att visa vägen. Och är inte det kanske det svåraste som finns? Att visa just denna väg utan att ändå cementera den som den enda. Att stöda dem och peka på de val som måste göras. Vad som är viktigt i det gemensamma livet. Vad som är nödvändigt att tänka på när man tillsammans försöker uppnå något. Att påminna om att man aldrig kan höja sig själv genom att sänka någon annan.

Aldrig.

Och vad som är kanske mest fascinerande för mig är att trots att man rör sig inom många områden och bland olika åldrar, så är det fortfarande de här frågorna som är de mest centrala: hur är vi med varandra? Hur ska vi få det att gå ihop? Hur ska vi på bästa sätt komma framåt?

Nog är det ganska spännande.

Ändå.