På långt håll såg vi henne, en spenslig figur i turkos jumpsuit. Med glasögonen fast förankrade på den lilla näsan, långa fina flätor och världens bredaste leende i det genomglada ansiktet. Dom kommer, dom kommer! Trots att jag inte ännu kunde höra hennes ord såg jag på hennes munrörelser vad hon ropade, innan hon sprang iväg mot ytterdörren: vår välkomstpatrull. Nu skulle vi alla lasta in oss i bilen och köra en timme innan vi kom fram till slutdestinationen där vi tillsammans skulle tillbringa några lata dagar.

Vår minsta lilla värd för de dagarna pratar mycket, för att inte säga hela tiden. Hon har klara åsikter kring vad hon tycker om – och inte tycker om. Och hon förställer sig aldrig, man vet var man har henne. Antingen sträcks de smala armarna fram i en varm kram eller så möts man av en kantig ryggtavla. Inte nu! I vintras gick hon i simskola och lärde sig i varmt klorerat vatten att simma, men vill inte gärna släppa badringen i det kyliga saltvattnet. ”För i simhallen bottnar man.” Och det är skillnad. Hennes nya röda fina cykel försedd med tre hjul står parkerad på gården och med mammas hjälp jobbar hon hårt för att  lära sig cykla också i backar, själv. För hon kan själv, vill själv och gör själv. Mycket. Till och med läskoden knäcker hon som bäst. Och älskar att spela spel, allt från Afrikas stjärna till olika kortspel. När vi spelar Finns i sjön tvingas jag se mig besegrad, men försöker tappert att ta det som en kvinna.

Vår favoritperson på åtta hela år, har ett stort hjärta i en humoristisk liten kropp. Med glimten i ögat levererar hon roligheter. Däremellan sjunger hon någon 80-tals låt som mamma eller pappa brukar spela eller sjunga för henne. Och hon är sig själv, helt och fullt: vår lilla kompis som vi tycker så mycket om, varendaste en liten del av henne. Ner till minsta lilla kromosom som hon av någon anledning råkar ha en extra av.

Jag tror att det är en hjärte-kromosom. 

/ Linda