Etikettarkiv: vila

Urholkad

#premiär #diy #pumpa #lykta #jackolantern #Vasabladet funkar till det mesta!

Efter en lång arbetsvecka (okej, fem dagar precis som alla andra veckor). Med långa möteskvällar (typ två kvällar till halv nio då). Några långa tågresor (jag vet att allt är relativt, men Åbo känns långt borta). Och mycket att fundera på (ni skulle bara ana) – så insåg jag att söndagen absolut behöver tillbringas hemma med familjen. Trots att jag några kilometer norrut hade en hel Skrivarakademi  och ett fantastiskt gäng mänskor väntandes på mig.

Vi sov alltså länge. Lyckligtvis vred vi inatt tillbaka klockan vilket innebär att det inte är alldeles uppenbart hur länge. Sen åt vi snuskigt mycket och gott till frukost. Och efter det tog vi fram världens bästa tidning aka Vasabladet, som är så mycket mer än läsning: Vasabladet är bastuvärme. Påskägg av papier mache. OCH perfekt som underlag när man ska karva innandömet ur pumpor (se bilden).

Eftersom det för både sonen och mig var första gången, inledde vi med att söka tutorials på YouTube. Tyvärr hoppade vi över de viktigaste sekvenserna  (observera de oproffsiga svarta linjer som kvarstår), men enades om att vår pumpa har kajal och med det kunde vi förklara oss nöjda.

Någon timme efter att vi nogsamt hackat livet ur vår orangea exemdrabbade vän (igen: se bilden), begav vi oss så till grannbyn för att dra ut hunden och hundens mor på promenad. Om det tänkte jag inte orda mycket, annat än att dagens sällskapshundar tydligen inte är gjorda av samma virke (päls) som hundarna förr i världen.

Sen hämtade vi take away från Vallan bara för att vi kan. Och för att vi inte kan (kunde) tänka oss att koka själva. Och med det var dagen nästan slut. Snipp snapp snut så var.. eller var den det? Not so much egentligen. Imorgon drar vi efter andan –

och börjar om.

 

 

 

För mycket av allt

IMG_20160710_174214

Ni vet hur man ibland kan föreställa sig saker? Till exempel det att om man bara köper en viss grej, reser till ett visst ställe. Eller uppnår någonting speciellt – så löser sig livet efter det. Så där bara.

Själv har jag under de senaste veckorna föreställt mig att om jag bara lever till semestern så ska jag än en gång få se det här. Blått. Och grått. Mot en vidöppen horisont som inte låter sig störas av något.

Och märkväl: mitt arbete och min arbetsplats är ett av mina absoluta favoritställen att gå till. Med utmanande och kreativa uppgifter. Med fantastiska kollegor och den typen av galghumor som har fört mänskligheten vidare. Likaså tycker jag för det mesta om att med jämna mellanrum gå och bryta – men allra helst kroka – arm i olika kommunala mötesrum.

Jag har förmånen att få befinna mig på sådana ställen där jag trivs, helt enkelt. Oftast tillsammans med mänskor som jag märker gör sitt bästa för att vi tillsammans ska kunna åstadkomma vettiga och roliga saker. Mänskor som uppskattar mig och själva låter sig uppskattas. Och även om det finns undantag till det, så uppväger ändå glimtarna av insikt över att de flesta av oss åtminstone försöker. I samförstånd. Och någon slags ömsesidig respekt.

Men trots det: blir det ibland för mycket. För mycket av det att alltid förväntas vara nåbar. För mycket av det att alltid förväntas vara den som ska parera. Vara vuxen. Trots att det finns hur många som helst runt omkring en som borde vara, och är, detsamma.

För mycket, av det roliga, typ. Och när man kommer så långt att man helst skulle vilja stampa med fötterna i marken. Ropa fulheter till den person som just då råkar stå framför en. Och kanske, kanske nypas lite grann…

Då måste man trots allt ha en målbild. Själv har jag märkt att de blå och grå dito är de bästa att fokusera på och längta till. Och kan ni förstå, nu är jag på riktigt där!

Vid liv, till och med.