En väsentlig del av min barndom gick åt till att önska mig ett helstekt vildsvin. Gärna två. Jag föreställde mig hur jag efter att ha burit iväg den sista bautastenen för dagen andaktsfullt skulle sätta mig ner för att njuta av dessa maffigt gyllenbruna läckerbitar. Allt detta till lukten av Crabbofix ruttna fiskar som ven fram i luften och till de falska tonerna från Troubadix och hans lyra. Vid det här laget behöver jag väl kanske inte uttala högt vad mina favoritböcker hette?

För några år sedan fick jag äntligen smaka vildsvin – tyvärr uteblev dock den hänförande smakupplevelsen. En vän till mig påpekade att det eventuellt kunde bero på att jag inte åt ett helt vildsvin, utan bara en liten bit. Jag tror att det kan ligga någonting i det han säger och som den förhoppningsvis vidsynta och öppna person jag anser mig vara, får jag kanske ta och testa hans hypotes vid lämpligt tillfälle. Alla möjligheter är nämligen till för att utredas. På samma sätt ska jag vilken dag som helst ta och hugga till mig en bautasten så att jag har någonting att bära iväg innan tiden är inne för att sätta mig till bords. Ge mig bara några dagar att finna ett passande stenblock!

Något som jag nu dock kan kryssa av på min to-do-checklist är att ha vandrat längs Via Appia. Den väg som byggdes redan på 300-talet före Kristus. Det kändes mäktigt att med sina små trettiosexor få beträda den väg där så många gått före mig. När jag gick där och samtidigt såg upp mot Colosseums höga väggar, kunde jag inom mig nästan höra hur hästar och vagnar skramlade fram längs kullerstenarna. Och jag kände spänningen i luften från alla de som var på väg mot liv och underhållning. De priviligierade för att ta del av föreställningen från läktarplats, de mindre lyckligt lottade för att delta på den skoningslösa arenan.

I sådana stunder är man liten som människa. Varsågod, Via Appia:

God Natt,

/ Linda