Det är inte alltid så lätt att veta sina gränser. Att vara medveten om sin kapacitet och hur långt man kan gå. Eftersom jag kör en gammal liten skruttbil med sporadiskt fungerande bensinmätare måste jag iaktta vissa åtgärder för att skapa överblick. Det vill säga jag för bok över körda kilometrar och antalet tankade bensinlitrar. Ett tillvägagångssätt som jag ibland tänkt vore gott att använda också som människa för att bättre hushålla med sina resurser och kanske skapa en viss framförhållning. Så att man har möjligheten att slå på bromsen innan det är för sent. Istället för att som man ibland gör, ta sig iväg alldeles för långt ut i ödemarken eller karriärsträsket för att sedan märka att krafterna tar slut. Och hur ska man då ta sig tillbaka?

Aningens självgod över min sunda framförhållning tankade jag bilen imorse. Min vana trogen skrev jag noga upp kilometerställningen och hur många liter som jag drämt till med. Efter det hämtade jag upp min gamla mor och så rattade vi iväg mot staden. Kan ni gissa hur långt vi tog oss? Blott och bart en (1) kilometer, efter vilken jag insåg att allt inte stod rätt till. Gamla Citroener är konstruerade så att de ska uppvisa en viss lutning, men idag lutade vi mer än hälsosamt. Något som visade sig bero på en högst oväntad punktering (om nu punkteringar någonsin kan vara väntade).

Så där fick jag för min framförhållning. Och för min förda bok. För min tanke om att jag på något vis skulle ha möjlighet att påverka min framfart här i livet. Verkligen? Ha! Naturligtvis bör och ska jag göra vad jag kan för att underlätta både landsvägsfärden och livsfärden och göra dem någontsånär komfortabla och kanske framförallt möjliga. Men det är bra att hålla i minnet att man ändå inte är garanterad något. Precis när man minst anar det – är punkteringen där.

Och vad gör man då? Först ringer man en undsättare i nöden, typ en åldersstigen far, som med fördel kan medföra en kompressor. Sen fyller man däcket och tar sig snabbt som attan tillbaka till gå (innan däcket pyser tomt). Och efter det?

Då börjar man om. Med ny plan och annan bil.

/ Linda