Du tror inte att det är vått längs den stigen? frågade jag. Nej, varför skulle det vara det? fick jag till svar. Jo det har ju faktiskt varit lite regnigt i sommar. Nej, det är säkert bra där. Har du nyligen gått där så du vet? Nej, men det är säkert bra.

Så vi knatade iväg i höstkvällen. Tre kvinnor. Tre vita hundar. Och när vi närmade oss skogsstigen: 3 x 10 miljoner knott. Men med dom var det inga problem, bara man stängde munnen. Själv är jag tyvärr inte så bra på att göra det, speciellt eftersom jag nu behöver alla syreintag som min kropp kan uppbåda. Lite mättare slog vi oss sen in i skogen. Oj, vad det har växt igen här! sa hon som inte gått här på länge men ändå sagt att det var en bra idé. Men det blir säkert bättre längre fram. Och det blev det ju. Det blev också våtare. Lerigare. Och skogen fylld med något vansinnigt spännande. Så pass spännande att modern till de två andra små hundarna fullständigt sket i sina modersplikter för att sedan avvika in i skymningen. Ensam. Varpå hennes dotter greps av allt det vilda och upprymt beslöt att sätta av efter mamma.

Men allt redde upp sig. De tog sitt förnuft till fånga och vi fortsatte. Med tre inte fullt så vita hundar. Våta skor. Och magen full av knott.

Man bara måste älska september.