Jag vet att Du säger att man ska vara tålmodig och stark. Och att de saktmodiga ska besitta världen. Jag vet även att snällhet och omtanke om vår nästa är någonting som av dig uppmuntras som det finaste som vi kan värna om. Som det allra heligaste.

Och ja, Käre H. Gud: varje dag gör jag så gott jag kan. Jag behärskar mig. Låter medmänskligheten lysa genom det jag gör. Likaså tålamodet. Och omtanken. Jag försöker så hårt! Tills mitt huvud nästan imploderar.

För Käre H. Gud, ibland undrar jag över om det verkligen ska vara så att mitt tålamod, min omtanke och min medmänsklighet – ska dränera mig? Är tanken verkligen den att jag så innerligt ska stöda alla andra att stödet inte räcker till för mig själv?

Måste jag falla för att alla andra ska kunna stå?

Eller om jag använder klarspråk: idag ville jag bryta ihop men inte förrän jag slagit min motpart blodig, vad säger Du om det?

Jag ville nämligen slå Polycomen. Skärmarna. Den eländiga tekniken som så obstinat vägrade att göra det som jag ville. Jag ville slå tills skärmarna sprack och kablarna aldrig någonsin igen skulle våga förmedla några som helst signaler. Sen ville jag klippa sönder och gräva ner allt. På Kvarkens botten.

Fast å andra sidan – det kanske Du inte har något emot?

Det är ju trots allt döda ting.