Är hon varg?

Med stora ögon tittade den lille killen på oss medan han något tveksamt upprepade sin fråga: ”är hon … varg?” Febrilt tänkte vi efter vad det kunde vara som han syftade på innan det plötsligt slog oss. Nej! Hon är inte Varg – hon är arg, sa vi. Och försökte med våra ansiktsuttryck visa vad det betyder att vara arg, innan vi tillsammans fortsatte läsningen. Språkinlärning när den är som bäst: den som inte förstår vågar fråga. Den andra använder alla medel som står till buds för att svara.

Men sen, i bilen på väg hemåt, tänkte jag att det egentligen inte är så stor skillnad mellan arg och varg. Själv kan jag bli jättevarg mellan varven, morra, väsa och ha mig. Varg på allt och alla. Så vansinnigt varg att jag nästan inte vet till mig. Nästan så att om jag hittade någon att bita skulle jag slå ihop käftarna. Hårt.

Typ som nu.

Sällskap ikväll, någon?

 

 

I have (had) a dream

Långt borta hör jag något som piper, taktfast och uppfordrande. Till slut kan jag inte ignorera det längre utan stiger upp och börjar yrvaket söka mig mot ljudet som tydligen kommer från min laptop. En laptop som nu är så uppretad att den nästan studsar på köksbänken. När jag fäller upp skärmen är Facebooks kännspaka logo det första jag ser och under den blinkar röda versaler irriterat mot mig: ”DU HAR FÖR FÅ VASAPOLITIKER BLAND DINA VÄNNER. DU MÅSTE SKAFFA FLER!” Nej! Tänker jag, inte det också! Och jag som redan är sen.

Så jag tvingar upp barnet ur sängen. Tvingar i honom mat. Tvingar på honom kläder och bär ut honom till sparkstöttingen.  Väl nere vid uthuset spänner jag fast honom på träsitsen och puffar iväg ekipaget mot asfalten. Precis: asfalten. På de flesta orter klagar man över att vägunderhållet är dåligt men inte här där vägen tydligen ska saltas till döds.

Jag kämpar tills jag får blodsmak i munnen. Puffar, sliter, drar och gråter för att få sparken att förflytta sig alla åtta kilometer till Vallgrund. Bakom träden ylar Gerbyvargen, ovanför mig svävar skarvarna i tusental. Inte för en stund ifrågasätter jag det att jag nyss bar det barn som nu är i princip samma storlek som sin mamma. Inte heller ifrågasätter jag varför jag försöker få iväg honom till Vallgrund och inte till den skola där han faktiskt går.

I min vånda slår det mig att jag kanske borde ta bussen istället, men i samma veva inser jag att vi fortsättningsvis befinner oss i Replot där det inte går några bussar i onödan. Konstigt nog reflekterar jag inte över att det står flera bilar på rad under biltaket. Det enda jag kan tänka på är att jag kommer fan aldrig att komma fram!

Innan vi är i Vallgrund kommer skolan att ha stängt för såväl dagen som framtiden. Vägen kommer att vara söndersaltad och de få bussar som finns kvar har på grund av för höga avgasvärden konfiskerats av EU. Vargarna kommer att ha tagit över holmen, skarvarna har förmörkat himlen för gott och alla deras exkrementer har frätt av Replotbron. Och som grädde på moset kommer Facebook att ha bannlyst mig på grund av bristande kontakter med grannkommunen.

Mitt i allt detta vansinneselände … vaknar jag, tack och lov.

(Där ser man, vad en politiskt intensiv höst kan leda till.)