På något sätt intalar vi oss själva att sannolikheten för att någonting allvarligt skulle drabba oss sist och slutligen är ganska liten. Förtröstansfullt och med förhållandevis gott självförtroende kurvar vi fram genom livet upprepandes samma mantra: varför skulle det hända oss? Vi rör på oss i rimlig mängd. Äter ganska hyfsad mat. Sover. Jobbar. Skrattar och gråter. Är snälla med varandra (så gott det går). Och tror att vi med det är förskonade från livets mörka sidor.

Ändå har frågan åtminstone för mig, under de senaste åren omformulerats. Varför skulle det inte hända mig? Varför skulle jag skonas när jag ser så många av mina nära och mänskor som jag bryr mig om, kämpa mot allvarliga sjukdomar och andra svårigheter? Vänner som också de rört på sig i rimlig mängd. Ätit ganska hyfsad mat. Sovit. Jobbat. Skrattat och gråtit. Och varit snälla med varandra (det allra bästa de förmått).

För mig finns det ingen rättvisa, ingen urskiljning och ingen mening i att just de måste möta detta skoningslösa. Och det känns svårt att stå bredvid utan att på riktigt kunna hjälpa.

Så med jämna mellanrum blöder mitt hjärta. Ändå kan jag inte låta mig bli rädd för att leva. Inte stänga in eller begränsa mig. Utan helt enkelt fortsätta enligt samma mönster. Göra mitt bästa med vad jag har. Och göra mitt bästa för dem som finns bredvid.

Trots att hjärtat blöder.

/ Linda