Back on track

img_20170131_170845Men ger jag mig? Nej. Istället visionerar jag kreativt, tänker utanför boxen och utformar ett alternativt upplägg till utmaning. Någon kanske försöker påstå att jag fuskar men där är jag inte riktigt beredd att hålla med. Tänker utanför boxen, mind you. Ungefär som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll. Reglerna ändras under spelets gång.

Från och med nu är det alltså tillåtet att hoppa över en dag, men bara en! Eller okej, fler då, men inte mer än två (eventuellt tre i yttersta nödfall).

Om vi då lämnar (det alternativa) regelverket så vill jag med dagens vardagsbild ge er en avskalad och autentisk verklighetsskildring kring hur det är att bo i en liten by på en liten holme. Och alldeles speciellt när den lilla byn på den lilla holmen råkar vara placerad på ett visst avstånd från i princip allt annat. Typ jobb och andra förlustelser.

Här tankar man. Ofta. I snöstorm, solsken och hällande regn. När det är så kallt att fingrarna nästan knäcks för att sedan ett efter ett falla till marken. När det är så varmt att man blir snudd på hög av bensinångorna. Eller när regnet nästan dränker en om man råkar titta uppåt och samtidigt gapa. Men trots alla dessa umbäranden så känns det ibland som om tanken alltid skulle vara tom vid de tillfällen då man absolut skulle vilja att den var o-tom.

Men ger vi upp?

Nej. Vi kastar in några liter till och håller andan medan vi kör uppför bron. Antingen kommer vi hem när vi tänkt oss, eller så inte. Någon gång gör vi det absolut.

Och då är det så värt det.

Där sprack den utmaningen…

Jag tycker om att ta bilder, det är inte det. Men ibland kommer dagar emot när det helt enkelt inte finns utrymme för att carpa någon diem, eller bild för den delen. Tiden flyter på något vis ihop och de övergångar (och därmed andningspauser) som man ibland brukar vara förunnad att få mellan olika åtaganden lyser med sin frånvaro. Allt blir bara en enda lång … arbetsdag. Med saker som ska … uträttas.

Så dag två i utmaningen med vardagsbilder blir bildlös. Jag vill dock understryka att det inte beror på någon som helst brist på vardag, utan tvärtom, på ett stort fett överskott av detsamma. Idag fick jag ta del av så mycket vardag att jag nästan inte kan besinna mig.

Men kanske ni kan frammana en mental bild istället? På mig som springer uppför en trappa – fast det går ju kanske inte eftersom bilderna inte fick innehålla några mänskor. Eller byggnader. Och då kanske trappan också går bort, som även om den är en mycket liten del av en byggnad trots allt är en mycket central del. Hur ska man annars ta sig mellan våningarna? En avgörande konstruktion alltså, vilket eventuellt gör att inte heller det är tillåtet.

Kanske det ändå är bäst att ni struntar i alla typer av bilder och gör som jag borde ha gjort för länge sen – ger upp, typ.

Nu.