På Facebook cirkulerar som bäst en utmaning som går ut på att man under sju dagar ska publicera en vardagsbild per dag. Bilderna ska inte innehålla mänskor eller byggnader,  i övrigt får man naturligtvis själv bestämma vad man väljer att fotografera.

Då jag igår råkade vara en av dem som blev utmanad är det här alltså min första dag som vardagsfotograferare. Men eftersom dagen på ett oväntat men ändå väldigt väntat sätt redan från början blev annorlunda, tänkte jag nästan missa hela alltet. Först nu när klockan snart är nio på kvällen kom jag mig för att lägga upp en bild.

Dagens annorlundahet förde det med sig att jag inte riktigt visste hur jag skulle förhålla mig till hela bildupplägget. Vardag låter så … vardagligt och den här dagen innehöll sådant som väldigt få vardagar brukar innehålla, åtminstone för mig. Därför visste jag egentligen inte om dagen överhuvudtaget kunde kvalificera sig som en var – dag.

Men efter att ha grunnat från morgon till kväll, så tänkte jag att vad skulle den vara då, om inte vardag? Mänskor lever. Och mänskor dör. Det kommer vi inte undan. Så är livet, med ett början och ett slut. Och den tid som finns däremellan så får vi ha varandra. Någon lever bara några få år, andra får ett långt liv.

Min första vardagsbild visar därför de två ljus som vi tände på eftermiddagen: ett för livet och ett för döden. Och mellan dem ser vi hur tiden sådär lite lagom snirkligt binder ihop dem båda- precis så där som tiden och livet har en benägenhet att göra.

Många snirklar blev det, tack – för de gemensamma.