Utan skam i kroppen

Ja jag erkänner, jag gjorde det. Ändrade inställningarna från ”privat” till ”offentligt” vilket nu gör att alla mina Facebookvänner den 13 april (förhoppningsvis) kommer att känna ett tvingande behov av att komma ihåg mig på min födelsedag. Varför ändrade hon just nu, kanske ni undrar. Om mänskan hittills tagit sig genom sina födelsedagar utan klang och jubel kanske hon kunde fortsätta med det? Nej det kan jag inte och jag ska förklara varför:

Jag fyller 46. Ett ganska lagom ojämnt men ändå jämnt tal. Här borde väl ingen hund ligga begraven eller någon kris gömma sig? Nej i och för sig gör det väl inte det, ändå har det slagit mig att jag aldrig mer kommer att befinna mig så här nära fyrtio. From now on är jag dömd till att under några år ”närma mig femtio”: Mittilivet. Femtio är det nya fyrtio. Jada jada och blaha blaha.

Men varifrån kom det HÄR?

Säg det, den som vet. Jag som till och med stämplat mig själv som en late bloomer. Som någon som blir bättre med åren. Men tänk om det här bara funkar under de 45 första? DÄRFÖR ändrade jag inställningarna: för att få hjälp med att embrejsa livet (och åren som fattas till femtio).

Överraska mig alltså. Den 13 april. Linda 46 år på det femtionde.

Tack på förhand!

(nu ska jag glömma bort att jag skrivit det här så att jag kan blir riktigt stjärnögd och till mig om någon vecka, men känn ingen press…)

 

 

Lusten att bitas

Idag firar vi en av de mest kommersialiserade dagarna i nutidshistorien: vändagen. Alla hjärtans dag. Valentine’s day. Om man någonsin har brunnit av längtan att köpa en rosa nalle slash sköldpadda slash annat valfritt gosedjur för att sen ge det till någon man tycker mycket om, är det exakt den här dagen som gäller. Big time!

Eventuellt låter jag kanske lite kritisk till hela konceptet, men sanningen att säga så tycker jag om alla hjärtans dag. Och kanske mest om tanken på att man under en dag bryr sig lite extra om de mänskor man har omkring sig. Skulle det råka vara så att man känner behov av att uttrycka sin kärlek med hjälp av fluffiga saker i rosa so be it, det skadar ingen. Mer rosa gosedjur till folket!

Med det konstaterat tänkte jag snyggt glida över till ett annat begrepp nära besläktat med temat vänskap, nämligen o-vänskap. Sånt som råder mellan två mänskor som inte är vänner. O-vänskap brukar uppstå när man kanske inte tycker om varandra sådär värst mycket. Eller inte tycker om sådant som den andra tycker om. Eller har samma åsikt om någonting. Ibland kan man till och med vara o-vänner av gammal vana, bara för att man inte orkar eller ids bli kvitt det där ”o”et. O-vänskap är inget att sträva efter men det är heller inget som världen går under av. Det är nämligen inte möjligt att vara allas vän.

Och hur det än förhåller sig med det, måste o-vänner ändå alltid respektera varandra och varandras åsikter. Spännande nog är det dessutom många gånger just o-vännerna som har potential att bli de bästa vännerna, eftersom det mellan o-vänner och vänner finns oanade möjligheter som yppar sig i de många och djupa diskussioner som ofta uppstår när man är av olika åsikt. Det vill säga när man tänker olika men ändå hyser respekt för varandra och det den andra säger.

Nu ska ni alla observera att jag skriver o-vän och inte ovän. Ovän är nämligen något helt annat, något starkare. Att vara ovän med någon är inte önskvärt eftersom ovänner inte drar sig för att tillfoga andra skada. Ovänskap leder mycket sällan någonstans, inte till något konstruktivt åtmintone.

Men nu förstår ni – ska ni ta med er det som jag hittills skrivit och flytta över det till ett annat område: till politik. I politiken har man naturligtvis vänner. Men också o-vänner. För så ska politik vara, annars blir den tråkig och förutsägbar. Om utveckling är önskvärd fungerar det inte med en hel hög mänskor som tycker lika hela tiden. Någon måste sträva framåt. Någon annan åt sidan eller bakåt. Och en tredje står där någonstans mittemellan och väger för och emot. Trots att var och en av dessa mellan varven helst skulle morra vilt omkring sig och bita de andra i benet, så gör de det inte. De har nämligen lärt sig att det är en del av upplägget. Att alla tre typerna behövs.

Så det viktigaste här, apropå vändagen och det ovan skrivna, är att man så långt som det bara är möjligt undviker att bli ovänner såväl inom politiken som inom livet i övrigt. O-vänner helt okej, i friktionen dem emellan finns potential till att goda idéer föds. Men aldrig ovänner, eftersom ovänskap inte leder någon vart utan ofta enbart till positionering.

Det var det – repetera!