Idag hade jag förmånen att återuppleva one of those tonårsmoments. Ni vet när tröttheten och därmed den otyglade hysterin gradvis sprider sig kroppen. När varje litet ord blir tvetydigt och dubbelbottnat. Och när det enda som sker då du försöker behärska dig är det att vansinnet inombords ökar exponentiellt. Linda 15 år: i 45 års upplaga.

Jag kan tänka mig att det inte är någon vacker syn. Och mellan varven till och med mer än olämpligt. Men fatta vad det kan kännas bra!

Det är dessutom under de hysteriskt frustande vansinnesanfallen som det slår en att man faktiskt saknar det. Att man borde göra det mycket oftare: skratta. Och då helst med andra, inte åt (även om också det kan ha sin förbjudna lilla charm ibland, sådär kollegor emellan). Eller vad säger ni?

Mina mänskor på B7.