Sent, sent:

Hördu mamma: om alla barn kallar sina mammor för mamma – varför kallar inte alla mammor sina barn för barn?

”Det vet jag faktiskt inte. Kanske det blir lite rörigt när vissa mammor har många barn? Lite svårt att skilja barn ett från barn tio, typ?”

Ja det är sant.

Paus.

Men mamma: hur är det med fiskar, tänker dom någonsin på att dom är våta?

Igen paus. Under vilken förtvivlat trött mamma tänker så det knakar…

”Det var en bra fråga, men det vet jag inte heller. I och för sig har dom inget att jämföra med, men … kanske jag kan kolla upp det och så funderar vi mer på det en annan dag?”

Okej.

Tack och hej. Godnatt sov gott. Lampan släcks (i och för sig ingen skillnad i fråga om mörker, det är ju trots allt maj i Finland) – ses imorrn!

Tackochlov, tänker mamman då. Att barn tillhör dem som kan och vågar fråga. Öga mot öga. Kring hur saker och ting fungerar. Tackochlov för barn som kan tillstå att de själva inte vet. Som är nyfikna, men ändå kan acceptera ett: jag vet inte, men jag kan ta reda på. Barn som godtar en öppning. En vilja att reda ut. Barn som gärna fortsätter diskussionen och därifrån kan gå vidare tillsammans.

Utan att döma. Utan efterspel.

God natt. Sov gott.