Hemma lyssnar jag nästan aldrig på radio, medan jag i bilen ständigt har någon radiokanal på gång. Glatt zappar jag mellan Kiss, Nova och NRJ för att hitta den musik som bäst passar mitt sinneläge just där och då. Mellan varven när jag känner för lite lokal finlandssvensk radio kan det för en liten stund bli Yle Österbotten. Men nästan nästan aldrig X3M.

Någon kanske undrar varför jag ratar just extrem och det enda jag kan säga till mitt försvar är: föttifem år. Jag är ju faktiskt 45, vilket ingen av radiopratarna är. Dom är istället … ska vi säga, något yngre? Så pass att det uppstår en viss diskrepans mellan oss. Innan jag har hunnit fatta vad som är på gång är dom redan högljutt på väg till nästa samtalsämne eller happening.

Men av en händelse råkade jag zappa om just den kanalen imorse och vet ni, jag fick mig ett nytt ord på köpet: Mittfingret! Egentligen var det inte enbart ordet, utan det att de yttrade det med grym attityd och i exakt rätt sekund. Själv brukar jag säga ”pick one”, sen visa alla fingrar men insinuera att det är just det i mitten som ska väljas. Något som jag nu inser inte alls är lika effektfullt (men nog om det).

De pratade om terrordådet i Barcelona och kom fram till att oavsett de terrordåd som drabbar oss. Och oavsett den rädsla som olika terrorister och krafter just nu  försöker sprida i världen, så kan och ska vi inte sluta leva.

Nej mittfingret! åt dom.

Och någon timme efter att jag skrev det här fick jag höra om Åbo…

MITTFINGER igen. Det finns ingenting som rättfärdigar en sådan gärning. Ingenting.